Näringsidkare och annat folk i Alby (4) - Sofiero nr 1 (Ovansjö 33:8)

Bagaren Johan Alfred Jonsson Allfond, född i Hallingeberg i Kalmar län, flyttade från Torpshammar till Alby 1898. Han hade ändrat stavningen av sitt efternamn till Ahlfont när han den 17 okt 1898 köper en tomt, Sofiero No 1, av Trävarubolaget Svartvik för 140 Kr. I församlingsboken står han upptagen som bagare, men han registrerar dock sin bagerirörelse först den 25 maj 1906. 1908 flyttar Ahlfont från orten. 

En ny bagare flyttar in 1909. Det är Elvira Sjöqvist, född 1880 i Sköns församling, maken Daniel Magnus Sjöqvist född i Gideå, står i handelsregistret med som prokurist. Den 23 april 1914 försätts Sjöqvists bageri i konkurs. 

Den 5 maj 1914 köper Ahlfont tillbaka fastigheten från konkursboet.
Den 7 Mars 1918 tog Alfred Ahlfonts son Frits Alfred Edvin Ahlfont över bageriet. Johan Emil Andersson köpte bageriet den 1 augusti 1925. Emil Andersson hade arbetat som bagare i Alby redan 1903-1905. Emil Andersson avled 1939. Därefter drevs bageret av Emil Anderssons son Sune Emilsson.

Stefan Hägglund

Interiör från bageriet vid mitten av 30-talet           

Från vänster står  John Vikström   Emil Andersson
Sune Emilsson  Knut Frölund

Näringsidkare och annat folk i Alby (3) – Nyhem 1 (Ovansjö 33:4)

August Sandberg kallade sig ”rättare” när han kom till Alby i augusti 1898. Han köpte fastigheten Nyhem No 1 i juli 1899. Han pysslade tydligen med lite av varje, församlingsboken anger, handlande, kolmottagare, kronofjärdingsman. Han avled 1913, därefter hyrde änkan Hilma ut en del av byggnaden. Hilma Sandberg avled 1941.

Skomakaren och spelmannen Gullik Falk bodde här från 1913 fram till sin död 1928.

Spelmannen och skomakaren Gullik Falk

1946 flyttade polisen Nestor Wikström in i fastigheten. Han kom till Alby redan i januari 1924. Den första tiden i Alby gick åt till att jaga hembrännare, under åren blev det någonstans mellan 50 och 100 beslagtagna apparater. Han arbetade även som fjärdingsman som titeln på de lokala landsortspoliserna var fram till 1954.  1965 blev polisväsendet statligt och då ändrades tjänstebeteckningen till ”poliskonstapel”.

Siste ägare till fastigheten var Lage Nyhlén.


Stefan Hägglund

Nestor Wikström på sitt kontor

Nestor Wikström vid ett av de närmare hundra
hemmbränningsaggregat han lyckades spåra upp
under sin karriär.

Näringsidkare och annat folk i Alby (1) - Ovansjö Nyhemman 1 ”Väster om järnvägen” 1898-1950

När byggnadsarbetena av industrierna vid Alby station påbörjades 1898 och folk strömmade till området runt stationen öppnades en ny marknad för handlare och hantverkare. Enligt Carl Löjtners skrift ”Alby förr och nu” som utkom 1900 sägs att det då fanns åtta diversehandlare, två charkuteriaffärer, två bagerier, en brödfilial, två caféer, en manufakturaffär, en kortvaru- och sybehörsbutik, två svagdricksbryggerier, ett lemonadbryggeri och sex matserveringar. Har inte kunnat lokalisera alla företagare som var verksamma år 1900, men en hel del har kunnat lokaliseras.

Området väster om järnvägen

Skogsområdet som hörde till Ovansjö Nyhemman No 1 (Gräsa) köptes under senare delen av 1800-talet av James Dicksson & Co. Äganderätten fördes sedan över till Trävarubolaget Svartvik som, när industrierna började byggas, styckade av och sålde tomter, enligt en tomtkarta som upprättades av vice kommissionslantmätaren Felix Winter 1898. Området låg huvudsakligen väster om järnvägen vid Alby järnvägsstation. Delen öster om järnvägen kom att kallas ”Kartrumpa” eller som den slutligen blev kallad ”Kattrumpa”. Den avstyckningskarta som upprättades 1898 stämmer väl med dagens tomtindelning. Området ser på många punkter likadant ut i dag, 118 år senare. 

Stefan Hägglund, 2016

Berättarcafé - Handlare i Alby och annat folk

Studiecirkeln Bygdens historia inledde sin höstverksamhet 2016 med ett berättarcafé i församlingshemmet i Alby 17 oktober.
Ett femtiotal intresserade besökare kunde lyssna till Stefan Hägglunds framställning i ord och bild om affärsverksamhet och personer genom tiderna i Alby.
Stefan återkommer längre fram med en del II på kvällens tema.

Stefan Hägglund. 

Foton: Ulf Stecksén

ALBYS HISTORIA (del 7) - Gösta Mittag-Leffler och Alfred Nobel

Det behövs ytterligare en person för att få ihop den här historien och det är Alfred Nobel. 1883 invaldes Göste Mittag-Leffler i Kungliga Vetenskapsakademin. Året efter inträdde även Alfred Nobel i akademin. Nobel diskuterade säkert där sina planer på att låta den största delen av hans förmögenhet skulle gå till en fond vars  ränta årligen skulle delas ut som pris till dem som under året gjort den största nyttan för mänskligheten. 

Fysik- och kemipristagarna skulle ju dessutom utses av vetenskapsakademin. Mittag-Leffler försökte ihärdigt  förmå Nobel att även instifta ett pris i matematik. Men det blev som alla vet inget matematikpris. Det har florerat ett antal förklaringar till att det inte blev som Mittag-Leffler önskade. Till exempel att Mittag-Leffler skulle ha haft ett förhållande med Nobels hustru. Men den skrönan faller platt till marken beroende på att Nobel aldrig var gift. Det har också nämnts att Nobel oroade sig för att Mittag-Leffler skulle kunna bli utsedd till mottagare av ett eventuellt matematikpris, något han absolut inte ville. Detta verkar inte heller troligt trots att Nobel troligen blev ganska less på Mittag-Lefflers tjat om ett pris i matematik. Närmast sanningen är nog det att Nobel inte ansåg att matematiken i sig gjorde särskilt stor nytta för mänskligheten.

Mittag-Leffler fokuserade mer och mer på sin affärsverksamhet för att bygga upp ett kapital som skulle trygga tillvaron för hans planerade matematikinstitut. För att visa ett exempel på hans arbetsmetoder kan man titta på hur han tog kontroll över tryckningen och distributionen av almanackor.

Vetenskapsakademin hade sedan 1747 haft ett kungligt privilegium att med ensamrätt utge almanackor.  Av praktiska skäl överlät akademin tryckning och distribution till ett förlag eller tryckeri mot en årlig avgift, som till stor del finansierade akademins verksamhet. Sedan 1824 hade P.A.  Norstedt & Söner haft uppdraget. När anbudsförfarandet inför den kommande 10-årsperioden inleddes 1903, framkom att Norstedts ville sänka avgiften från 89.000 till 50.000 per år.

För att få en något säkrare ställning, köpte Norstedts i samma veva upp det konkurerande Centraltryckeriet. Mittag-Leffler agerade också genom att köpa aktiemajoriteten i Kungliga Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri  för ett pris som var 20% under det nominella värdet. Samtidigt bildade han tillsammans med bankmannen Gunnar Jonsson ett konsortium som förhandlade med förlaget Almqvist och Wiksell i Uppsala och uppmanade dem att lämna ett anbud på almanackstryckningen. Han övertalade även direktören för tryckeribolaget Idun att lämna ett anbud. Detta fick Norstedt & Söner att reagera, man ville nu köpa upp ännu en konkurent, nämligen Idun. Mittag-Leffler sålde då sin majoritetspost i Idun för ett pris som låg 10% över det nominella värdet. Han tjänade på så sätt drygt tio gånger sin årslön som professor på ett bräde. Tillsammans med Gunnar Jonsson började Mittag-Leffler därefter köpa upp aktier i Almqvist och Wiksell som nu vunnit anbudstävlingen om almanacksutgivningen. Något år senare hade konsortiet Jonsson och Mittag-Leffler uppnått aktiemajoritet i bolaget, och därmed kontroll över almanacksutgivningen. Han hade därigenom även indirekt säkrat utgivningen av sin matematiska tidskrift Akta Mathematica.

Som matematiker var Mittag-Leffler inte direkt inblandad i någon kommitté för att utse nobelpristagare i fysik eller kemi. Men bakom kulisserna var han mycket aktiv, och såg till att få aktuell information om de olika kandidaterna. Han förde en omfattande brevväxling med företrädarna för de insttutioner ute i världen som hade rätt att nominera kandidater. Mittag-Leffler lyckades vid ett flertal tillfällen få gehör hos sina kontakter för de kandidater han ansåg förtjäna något av Nobels priser. 1903 var Henri Becqurel och Pierre Curie föreslagna till fysikpriset. Han skrev då ett brev till Pierre Curie och undrade i vilken omfattning hustrun Marie deltagit i arbetet. I svarsbrevet skrev Curie att om det kom dithän att komittén allvarligt övervägde hans kanditatur ville han gärna dela priset med sin fru. Mittag-Leffler sökte hos internationella auktoriteter stöd för att Marie Curie skulle vara med och dela fysikpriset och såg även till att deras synpunkter kom till kommitténs kännedom. Det torde därför inte vara fel att hävda att det var Mittag-Lefflers förtjänst att Marie Curie fick vara med och dela fysikpriset 1903. Han ingrep även när Marie Curie 1911 tilldelades Nobelriset i Kemi. Inte förän efter det att pristagarna offentliggjorts nåddes vetenskapsakademin av de rykten som sade att Marie Curie, efter maken Pierres död, inlett ett förhållande med en gift professor vid universitetet i Paris. Att professorn dessutom hade barn gjorde inte skandalen mindre. Några av medlemmarna i vetenskapsakademin skrev då ett brev till Marie Curie, där hon i förtäckta ordalag uppmanades att offentliggöra att hon önskade avstå priset. När brevets innehåll kom till Mittag-Lefflers kännedom inledde han omedelbart en brevkontakt med Marie Curie där han till slut lyckades övertala henna att komma till Stockholm för att ta emot priset.

Mittag-Leffler ansåg att den officiella nobelmiddagen i anslutning till prisuttdelningenvar en torftig och mycket tråkig tillställning, där till exempel hyllningstalen till de utlänska pristagarna ofta hölls på svenska. Han beslutade därför att 1904 hålla en egen hyllningsfest till pristagarna i sin Djursholmsvilla.  Inbjudna var förutom pristagarna med familjer även ambasadörer, ministrar och ett stort uppbåd från vetenskap och kulturliv, inalles var 400 personer inbjudna. Ett extratåg insattes för att transportera gästerna från Stockholm till Mittag-Lefflers villa i Djursholm. Den officiella nobelmiddagen nämndes i notisform i tidningarna medan Mittag-Lefflers fest fick braskande rubriker och mycket spaltutrymme. De glansfulla nobelfesterna i Djursholmsvillan hölls årligen fram till första världsktigets utbrott då inga nobelpris delades ut. När nobelprisen började delas ut igen var Mittag-Lefflers hälsa så vacklande, att han inte orkade fortsätta med de uppskattade festerna.

1910 var det taklagsfest i Tällberg där Mittag-Lefflers ”sommarstuga” snart var färdigbyggd. Det blev snart en kontrovers med tonsättaren Hugo Alfven angående ett tomtköp som Alfven gjort. Tomten gränsade till Mittag-Lefflers tomt och han ansåg att tomtaffären inte kunde genomföras utan hans medgivande. Det fanns en paragraf i Mittag-Lefflers köpehandling som stödde hans ståndpunkt, men Alfven hävdade att han var tonsättare och därför inte alls kunde förväntas vara insatt i alla fastighetsrättsliga teknikaliteter. Saken hamnade i rådhusrätten i Falun, som till Mittag-Lefflers förtret dömde i Alfvens favör. Beslutet överklagades till Svea hovrätt och ånyo fick Mittag-Leffler bita i det sura äpplet, han dömdes dessutom för ärekränkning för att han kallat Alfvens handlande som brottsligt. Straffet blev 300 Kr i böter och 500 Kr i skadestånd, han fick även betala 980 Kr i rättegångskostnader. Högsta domstolen fastställde hovrättens dom. Den långa rättsprocessen blev till en följetong i tidningarna. I en tidning syntes en insändare som konstaterade att Mittag-Leffler måste ha ett fasligt gott gehör eftersom han ansåg att även en sådan auktoritet inom musikens område som Hugo Alfven behövde stämmas. Efter utslaget i Högsta domstolen planterade Mittag-Leffler en granhäck mot Alfvens tomt som hämd så att han så småningom skulle berövas all utsikt.

I sitt testamente gav Mittag-Leffler sitt sommarhus till Stockholms Högskola att använda som semesterhem åt skolans lärare. Högskolans ekonomi klarade dock inte av att täcka driftskostnaderna därför blev aldrig hans önskan förverkligad utan gården såldes till en privatperson.. I mitten av 1940-talet gjordes sommarhuset om till hotell. I dag känt som Hotell Dalecarlia.

Tvisten med Alfven var inte det enda tillfälle som Mittag-Leffler blev stämd för ärekränkning. I den turbulens som blev följden av Gustaf V tal på borggården till deltagarna i bondetåget i början av februari 1914, höll Mittag-Leffler flera tal där han öppet anklagade statsministern Karl Staaff för samröre med ryska spioner och att ha undanhållit viktiga dokument för generalstaben, han kallade även Staaff landsförädare. Stockholms rådhusrätt dömde Mittag-Leffler för ärekränkning till 400 Kr i böter och att betala rättegångkostnaderna med 1000 Kr. Domen överklagades i vanlig ordning, men Staaff avled i lunginflamation 1915 och Högsta domstolen konstaterade  att käranden hade avlidit och inte kunde fullfölja anklagelsen så målet lades ned och Mittag-Leffler var formellt frikänd.

1917 försämrades Mittag-Lefflers hälsa så mycket att han under vissa perioder inte orkade arbeta, men när han orkade fortsatte han planeringen av det matematiska institut han drygt 30 år tidigare bestämt sig för att inrätta. Han hade redan då insett att  det bara var genom djärva investeringar och ett aktivt engagemang i affärslivet som han skulle kunna  skrapa ihop ett tillräckligt kapital för att säkra fortlevnaden för sitt institut.

Den 9 februari 1919 hölls det konstituerande sammanträdet för ”Makarna Mittag-Lefflers matematiska stiftelse”. Institutet skulle husera i Mittag-Lefflers Djursholmsvilla och verka under Vetenskapsakademins beskydd och Mittag-Leffler överförde en miljon kr till akademin och avkastnngen skulle användas för det nya institutets verksamhet. Han meddelade även att vid hans död skulle ännu en miljon kr tillföras stiftelsen och vid hustruns död skulle ytterligare medel tillföras. Totalt donerades en 3-4 miljoner till institutet. Men då fonden till största delen bestod av aktier försvann en stor del av kapitalet i Kreugerkraschen. Institutet kom därför i närmare 30 år att leva en tynande tillvaro. Det var inte förrän i början av 1960-talet då Gunnar Carleman tog över ledningen för institutet som det blev ordning i ekonomin. Han började med att söka bidrag från olika stiftelser, bland andra var Knut och Alice Wallenbergs stiftelse en stor bidragsgivare. Carlesson såg även till att utnyttja den framsynthet Mittag-leffler visat genom att hela tiden trycka en överupplaga av Acta Matematika med tusen exemplar per utgåva. Carlesson kunde därmed sälja kompletta årgångar av Acta Matematica till de många universitet som grundades runt om i världen vid den här tiden. 

Mittag-Lefflers matematikinstitut verkar fortfarande i samma lokaler och åtnutjter en mycket hög status i matematikvärlden.

 Det bibliotek med matematiska böcker och skrifter Mittag-Leffler byggde upp under åren, räknas som ett av världens förnämsta, kanske det bästa. 1916 omfattade katalogen över bibliotekets alster 690 sidor. Totalt innehöll biblioteket då  ca 40.000 inbundna böcker och 72 hyllmeter häften och manuskript.

Hans matematiska institut tar i dag emot matematikstuderande från många olika länder, som kan ta del av den kunskap som samlats i det fantastiska matematikbibloteket. Tidskriften Acta Mathematica ges numera ut av Institut Mittag-Leffler.

Nobelmiddagen har fortfarande den glans och glamour som Mittag-Leffler eftersträvade när han började hålla sina privata nobelfester 1904.

Trots att industriprojektet i Alby var det ekonomiskt sett sämsta av Mittag-Lefflers satsningar, han var faktiskt ett tag väldigt nära en konkurs, så lever samhället Alby kvar. Trots motgångar som nedläggningen av karbidfabriken 1945 och den misslyckade satsningen på Borgsjöverken, som ersättningsindustri, har Albyborna rest sig och kämpat vidare.  Befolkningsmängden är idag bara lite drygt 20% jämfört med storhetstiden 1915-1920. Kloratfabriken har dock utvecklats till en mycket stabil industri som även medfört etableringen av ytterligare en kemisk industri i Alby, nämligen den av Eka Nobel startade väteperoxidfabriken. Den invigdes 1984, och som råvara använder den vätgas som blir en restprodukt vid klorattillverkningen.

Även verkstadsföretaget Elkapsling AB, som startades av Herbert Åsberg 1971 har utvecklats på ett positivt sätt och skapat många arbetstillfällen i Alby. Om man räknar antalet industrijobb i förhållande till ortens fasta befolkning torde Alby ligga i topp i Sverige.

Stefan Hägglund

ALBYS HISTORIA (del 6) - Alby Calciumcarbid AB "Karbiden"

I mars 1898 konstituerades ytterligare ett bolag av ledningen för vattenfalls- och kloratbolaget, det var Alby Calciumcarbid Aktiebolag. Bolaget hade som syfte att ”tillverka och driva handel med kalciumkarbid”. Karbidfabriken började byggas samtidigt som byggnationerna av kraftverket och kloratfabriken.

Johan Albert Petersson föddes i Landskrona 1870. Tog diplomexamen vid den tidens främsta högskola, Eidgenössische Hochschule  i Zürich 1892. Han blev 1898 ansvarig för utveckling och drift vid karbidfabriken i Alby. Då karbidfabriken övergick i engelsk ägo 1905, knöts han till Sun Gas Company Ltd:s nystartade karbidfabrik i Odda i Norge. Där var han verksam fram till sin tragiska död, då han under mystiska omständigheter försvann från en fjordbåt på en resa mellan Odda och Bergen 1914.

Johan Albert Petersson

Karbidfabriken startades på hösten 1899 och var då utrustad med karbidugnar av traditionell typ. Albert Petersson utvecklade en ny typ av ugn, som var banbrytande inom den elektriska ugnstekniken. Det var den första kontiunerligt arbetande karbidugnen av motståndstyp. Ugnstypen kallades Albyugnen.

Ekonomin var inte så bra, redan efter två års drift tvingades även karbidbolaget i likvidation. I slutet av 1901  köptes tillgångarna av det nybildade Alby Karbidfabriks Aktiebolag med vattenfallsbolaget som huvudägare och ett aktiekapital på 850.000 Kr. Skulderna förvandlades till stamaktier och bolaget skaffade sig rörelsekapital genom att ge ut preferensaktier. Styrelsen bestod av förutom vattenfsllsbolsgets styrelse, kommersrådet J. Th. Pihlgren, hovrättsrådet F. Kallenberg och grosshandlaren E. Öhman Jr samt även av stadsmäklaren W.A.F. Ekengren och auditören E. Martin. Samtidigt bildades ett svenskt karbidsyndikat, i vilket de dåvarande fyra svenska karbidfabrikerna ingick. Två av dessa, Trollhättans och Örebro karbidfabriker, överlät sin tillverkningsrätt till Alby Karbidfabriks Aktiebolag, som därigenom under en tid kom att tillverka 88% av all karbid som tillverkades i Sverige. Det nya bolaget såldes 1905 till det engelska bolaget Sun Gas Company Ltd. Då framkom att Mittag-Leffler, trots tidigare dementier, hade behållit väsentliga intressen i bolaget och fortsatt vara aktiv bakom kulisserna. Detta avslöjande medförde även att Västerbotten återtog hans kanditatur till första kammaren.

Efter det att bolaget hamnat i engelsk ägo förflyttades Albert Petersson till Odda i Norge där man skulle starta en ny karbidfabrik. Bolagsnamnet ändrades sedermera till Alby United Carbid Factory Ltd.

Efter det att Ringdalens kraftstation startats 1906 hade karbidfabriken tillgång till 11.000 hästkrafter el. Då var produktionskapaciteten av karbid 14.000 ton/år. Användningen av kalkkväve började få ökad omfattning och flera fabriker hade uppförts utomlands. Eftersom en karbidfabrik redan fanns i Alby beslöt ledningen för Alby United Carbid Factorys att en kalkkvävefabrik skulle byggas där. 1912 startar  tillverkningen av kalkkväve enligt Frank-Carometoden. Tillverkning av kalkkväve går till på följande sätt. Finmalen karbid upphettas till 900 grader i en ström av ren kvävgas, där karbiden avger hälften av kolhalten i form av grafit och tar samtidigt upp kväve och bildar då en förening som kallas kalciumcyanamid. Resultatet blir en blandning av cyanamid, grafit och opåverkad karbid som går under namnen karbidkväve eller kalkkväve.

Sex år senare förvärvar Stockholms Superfosfat Fabriks Aktiebolag aktiemajoriteten i Alby Karbidfabriks Aktiebolag och även i Alby Vattenfalls Aktiebolag för att därigenom säkra kraftförsörjningen till fabriken. Under första världskriget var fabrikens lönsamhet för första gången någorlunda god, men i början av 1920-talet blev konkurensen från utlandet allt svårare, stigande världsproduktion som medförde sjunkande priser samt att importtullen på 50 Kr/ton togs bort verkade menligt på lönsamheten. Fabrikens läge, 11 mil från kusten, medförde också att transportkostnadetna påverkade fabrikens konkurrenskraft på ett mycket negativt sätt. På försommaren 1927 kom plötsligt ett dystert meddelande från Fosfatbolaget. Tillverkningen av karbid och kalkkväve skulle upphöra för gott redan den första oktober samma år. Kalkkvävetillverkningen i Ljungaverk lades även den ned året efter. Samma år kom det överraskande beskedet till arbetarna i Alby att driften vid karbidfabriken skulle återupptas igen i juni månad, men man lovade bara drift i fyra år.

I mitten av 1930-talet moderniserades kraftverken i Alby och Ringdalen. Verken kunde därefter leverera trefas växelström. Samtidigt installerades två nya trefasugnar i fabriken, vilket medförde att man nästan fördubblade kapaciteten. I och med växelströmmens genombrott tornade ett nytt orosmoln upp sig. Det var nu inte längre nödvändigt att förlägga energikrävande industrier i direkt anslutning till kraftverken, då energiförlusterna vid överföring av växelström långa sträckor var betydligt lägre. Detta tog Fosfatbolaget raskt fasta på och beslutade 1938 att bygga en ny karbid- och kalkkvävefabrik vid kusten, närmare bestämt i Stockvik. Den nya fabriken var klar att tas i drift i januari 1941 och  till följd av det började verksamheten i Alby att trappas ned. Många av de arbetare i Alby som friställdes  på grund av denna nedtrappning, företrädesvis de yngre, flyttade till Stockvik. 1945 lades karbidfabriken definitivt ned och därmed avslutades en viktig epok i Albys historia.

Stefan Hägglund

ALBYS HISTORIA (del 5) - Alby Elektrokemiska AB "Kloraten"

Bolagets syfte var att ”vid Alby järnvägsstation i Medelpad upprätta en elektrokemisk fabrik, drifven med vattenkraft för tillverkning af kolsyradt kali efter en af docenten Cassel uppfunnen metod”.

I mitten av 1898 var bygget av fabriken igång, arbetare från Sveriges alla hörn hade strömmat till och bygget gick i rasande fart. I slutet av 1899 började inkörningen av fabriken. Men problemen hopade sig, både tekniska och ekonomiska. Mittag-Leffler tog för den fortsatta finansieringen upp ett antal nya lån, det gällde bland annat 300.000 Kr i Kristianstads enskilda bank och 150.000 Kr i Sundsvalls bank på egen risk för att säkra driften vid kloratfabriken. 

I början av november rämnade, som tidigare nämnts, ett turbinrör i kraftverket och en av generatorerna som levererade elkraft till fabriken skadades så svårt att den inte kom i drift förrän efter flera månader. I samband med den händelsen skrev Aftonbladet att produktionskapaciteten i Albyfabrikerna reducerats väsentligt. Mittag-Leffler bad sin bror Artur, som var VD för Albybolagen, att författa en dementi och samtidigt ge tidningen lite ”sentionella detaljer som intressera allmänheten”, för att minimera risken för kursfall. De ekonomiska problemen ökade trots detta och ett ytterligare tillskott på 500.000 Kr var av nöden. Vid årsskiftet 1900/01 var läget så kritiskt att Mittag-Leffler oroades över att hans Djursholmsvilla kanske måste säljas och att hans praktfulla boksamling skulle spridas för vinden och att alla ”förhoppningar om att få grunda en matematisk institution skulle slås i spillror”.

På våren 1901 försökte Mittag-Leffler  få till stånd en nyemmission, men det misslyckades. Under hösten 1901 inleddes förhandlingar med Kristianstads enskilda bank. Förhandlingarna mynnade i att banken som största fodringsägaren övertog majoriteten av aktiekapitalet i Alby Vattenfalls Aktiebolag, och samtliga skulder i de tre Albyföretagen som kontrollerats av Mittag-Leffler. Därmed hade Mittag-Lefflers ekonomiska ansvar för Albyprojekten avslutats.

Banken rekonstruerade bolagen på så sätt att Alby Elektrokemiska Aktiebolag trädde i likvidation och köptes av det nybildade Alby Kloratfabriks Aktiebolag med vattenfallsbolaget som huvuudägare och  ett aktiekapital på 770.000 Kr. Den nya styrelsen för kloratfabriken bestod förutom av vattenfallsbolagets styrelse,  kommersrådet  J. Th. Pihlgren,  hovrättsrådet F. Kallenberg och grosshandlaren E. Öhman Jr,samt även av bankdirektör L. Aurell och ingenjör K.A. Lagerqvist.

1903 arrenderas kloratfabriken av Jönköpings och Vulkans Tändsticks  AB. Arrendet pågår till 1911, då tändsticksbolaget, som sedermera blev Swedish Match, köper kloratfabriken och bildar Alby Nya Kloratfabriks AB. 1946 börjar tillverkningen av natriumklorat, som numera är huvudprodukten. Från 1959 och fram till mitten av 1970-talet skedde i olika omgångar omfattande om- och tillbyggnader i fabriken. I slutet av 1980-talet börjde en serie ägarbyten, Swedish Match köps av Stora 1988, Stora köps av Nobelkoncrnen 1990 och slutligen köps Nobel av Holländska Akzo 1993. Kloratfabriken ingår därmed för närvarande i Eka Chemicals.

Stefan Hägglund