Wiba Konditori

I år 2015 är det 80 år sedan Wiba Konditori i Ånge startade. Kaféet och bageriet drevs av Sigge Petersson och hans fru.  När Sigge gifte sig fick paret ett timmerhus av Sigges föräldrar, som  flyttades från Hälsingland och byggdes upp i Ånge. Det lär vara det grå trähuset som står i hörnet Spångbrovägen / Borgargatan. I källaren i det huset startade det unga paret sitt första bageri. Innan affärshuset längs Järnvägsgatan kom till höll kaféet och bageriet till i ett hus som stod ungefär där Hotell Ånge uppfördes senare. Namnet Wiba står enligt uppgift för Wiener Bageriet.

Det är positivt att vissa verksamheter ändå finns kvar i obruten tradition i tätorten. Wiba är på nytt ett kafé/matställe men nu med namnet Café Wiba eller Tinas Café. Fortfarande talar folk om lokalen som Wiba. Bengt Danielsson har berättat för mig att ungdomen på 1950-talet betraktade Wiba som "fina" kaféet och föredrog Carls på Köpmangatan. Längre fram i tiden blev kaféet ett populärt tillhåll för gymnasieelever som skolkade från lektionerna eller väntade på skolbussen.

Annonserna här nedan var införda i ST respektive Dagbladet Nya Samhället på nyårsafton 1945 inför köpingsbildningen.

Fotot ovan och nedan: Interiör från Wiba Konditori

Turistreklam för Borgsjö anno 1900

Nils Peter Ödman (1838-1911), var född och uppväxt i Åmål. Han kom sedan att verka som lektor vid läroverket i Gävle 1877-1905. Han tillhörde Namnlösa sällskapet och skrev vers och prosa, en hel del reseskildringar bl.a. om en rundresa från Gävle-Storvik-Ånge med avstickare till Sundsvall och Härnösand. Tillbaka till Ånge och vidare till Östersund-Åre-Trondheim och sedan tillbaka igen till Gävle. Nedanstående översvallande skildring av Borgsjöbyn och Bergåsen från tågfönstret finns i SVENSKA MINNEN OCH BILDER/VALDA SKRIFTER af N P Ödman, tryckt 1900. Resan genomfördes något år före 1890. 

… i mitt tycke är den vackraste på hela resan från Storvik. Det är en öfverraskande syn, ty den kommer plötsligt, just när ni tycker, att landskapet börjar bli något enformigt. Tåget har redan saktat något, ni närmar er stationen Erikslund. Titta då ut genom fönstret till vänster och den tafla, ni ser framför er och rätt nära, är den jag menar. Det är ett enstaka, präktigt berg, resande sig till betydlig höjd på andra sidan af en täck liten insjö, vid hvars strand ni rullar fram, och nederst vid bergets fot, invid kanten av sjön, ligger den nättaste lilla by med sin kyrka i midten och sticker af riktigt vackert mot det mörka, höga berget och det blå vattnet. … brytningarna i denna tafla väckte minnen från Rhenstränderna eller, kanske än mer, från det med vårt land mer besläktade Skottland, …

… en mycket städad profryttare i tvål, som liksom jag var mycket förtjust i stället, men af en hel annan anledning: han hade nämligen, till en landthandlare där i den vackra byn nyligen sålt kopiöst med tvål, efter hvad han med stor belåtenhet berättade.

En historia om ångeoriginalet Stromp-Jösse

Elof Johansson hade flera historier om ångeoriginalet Jöns Andersson alias Jösse eller Stromp-Jösse. Det här är en av dem:
Den handlar om när Jösse skulle lasta och bromsa ner en grusvagn från Moradal. Moradal var ett grustag fem kilometer norr om Ånge efter stambanan. Stambanan har en stor lutning från Moradal och ner till Ånge station. Man lastade grus i vagnar och bromsade ner vagnarna utan lok till Ånge station vid vissa klockslag, när banan var ledig.
Jösse hade lastat sin vagn och skulle bromsa ner den till Ånge. Men han råkade skruva bromsen åt fel håll så att bromsen släppte gängan och han fick inte den tillbaka. Vagnen började ta fart och det gick värre och värre. Till slut klättrade Jösse upp på gruslasset och satte sig där och väntade på det oundvikliga ödet. Farten var så hög att hans långa hår stod rakt ut i fartvinden. Han svepte förbi en banvakt efter sträckan. ”Telegrafera till Ånge, telegrafera till Ånge!” skrek Jösse. På den tiden var det inte så stor trafik på banan och av en händelse låg linjen klar genom Ånge och ner emot Sundsvall. Grusvagnen kom dånande genom Ånge bangård och gick ända ner till motluten vid Borgsjö-Ede, en och en halv mil från stationen. Där fick de hämta grusvagnen med ett lok.

Bromsare

Sjöranunkeln finns bara i Ånge kommun i hela Medelpad

Tittade till växtlokalen för sjöranunkeln (Ranunculus lingua) idag (1914-08-03). Fanns även i år stora bestånd i Dysjöån som rinner ut i Ångesjön vid Ånge camping. Stora gula blommor (4-5 cm i diameter) som sticker upp ur vattnet. Medelpads flora missade denna lokal för växten som är sällsynt i norra delen av landet. Vem skulle inte vilja stå i vatten och bara prunka en varm sommardag som denna.

Sjöranunkel förekommer i Norrland på ett tiotal lokaler, alla en bit från kusten, ofta i anslutning till högsta kustlinjen. I Norrland sätter den inte frö utan lever och sprider sig vegetativt i bestånd som är mycket gamla och relikter från en tidigare spridning och varmare klimat.

I Ånge kommun finns i övrigt bestånd av sjöranunkel i Busjöbäcken i Haverö och några enstaka bestånd i Torp. 

Landsfiskalkontoret i Ånge tidigt 1930-tal

1918 i mars månad efterträdde Erik Viktor Ångman Ludwig Löwenstein som flyttat till Långsele. I samband med omorganisation av kronolänsmansorganisationen blev E .V. Ångmans tjänstetitel landsfiskal. Landsfiskalämbetet fanns kvar till 1965 då polisen förstatligades. Ångman var son till Andreas Ångman i Magdbyn, hemmansägare och gästgivare.

1918-1964 hade landsfiskalen, vid sidan av polisiära arbetsuppgifter, ansvar för utmätningsfrågor på landsbygden. Utsökning och indrivning av restskatt utgjorde stor del av hans och hans medarbetares arbetstid fram till 1947, då källskatt infördes, d.v.s. att arbetsgivaren övertog ansvaret att betala in preliminär skatt. 1947 infördes också personnummersystemet för att bl.a. underlätta källskattesystemet. Tidigare hade varje person med inkomst ansvar att själv sköta inbetalning av skatt.

Fotot på landsfiskalkontorets personal i Borgsjö kommun är taget i början av 1930-talet på våren. Polisman Wikström i Alby, på fotot tredje man från vänster, var känd för att nitiskt jaga hembrännare och leta hembränningsapparater ute i skogen. Det finns foton på honom där han stolt poserar vid beslagtagna apparater.

Fjärdingsmännen var kontrakterade på fyra år. De var inte uniformerade men bar uniformsmössa. Fjärdingsmannen Anton Elfvén tyckte det var måttligt roligt att betjäna vid indrivning av restskatter och andra skulder. Det här var på 1930-talet och folk hade det knapert och ojämnt med arbete. Ångman var hård och föreslog ofta utmätning i stället för avbetalningsplaner, om det överhuvudtaget förekom. I värsta fall kunde det bli auktion på lösöre och hus om man låg efter rejält med restskatt och inte kunde betala.

Landsfiskalkontoret låg på Köpmangatan och Ångman hade också sin bostad på samma gata. Arrestlokalen låg inte i landsfiskalhuset utan fanns på baksidan av Handelsbankens hus strax efter järnvägskorsningen på Köpmangatan. Den legendariske ångebon Olle Westin brukade ofta tjänstgöra som arrestvakt.

Fr v: okänd, landfiskalsassistent Sandström (flyttade till Ångermanland),

polisman Wikström i Alby, fjärdingsman Anton Elfvén, landsfiskal Ångman, okänd fjärdingsman, samt Dalsjö polisman i Ånge.

Finkan i Ånge på baksidan av Handelsbankshuset på Köpmangatan.

Köpmangatan i Ånge på 1930-talet. På baksidan av Handelsbankshuset fanns arresten. Längre fram på gatan fanns landsfiskalkontoret (ej synligt på fotot).

Kallstenar

Vi var några som häromdagen satt och diskuterade det gamla talesättet om kallstenar som många fortfarande har i gott minne. Detta med anledning av att det blivit augusti och lite kyligt om nätterna.
I den gamla bondepraktikan kunde man läsa att ”Olov kastar den första kallstenen”. Hur skulle man som barn förr tolka utsagan? Var det någon eller något som påverkade badvattnet genom att kasta i en sten med så stor inneboende kyla att den kunde kyla ner vattnet. Lite mystiskt och spännande var det allt. När man blev äldre förstod man att detta med kallsten var en symbol för att hösten närmade sig. Man borde undvika att bada efter Olovsdagen 29/7. Andra kallstenen kastades på Larsdagen 10/8 och den tredje vid Bartelomeus (Barrmäss) 24/8. Efter detta datum kunde det rent av vara farligt att gå i vattnet, trodde man.

Stora Hotellet finns inte längre men har inte tagit ner skylten

Jag har inte kört gamla Ångevägen Näset-Hermanboda-Ensillre på några år men fick anledning att göra det häromdagen. När man svängt av från 83:an mot Näset möts man fortfarande av reklamen för Stora Hotellet, en rörelse som lade ner för ungefär 40 år sedan. Skylten är förvånansvärt fräsch och man gläds över att den finns kvar. Skylten är faktiskt original men har bättrats på vid något tillfälle i samband med att den togs ned och flyttades. Några lobbade för att skylten skulle återbördas till ursprungsplatsen på laduväggen och så blev det. Hotellet kom till 1916 när Ånge var övernattningsstation och behövde övernattningsmöjligheter. Snart kom nattågen att minska underlaget för hotellrörelsen.
Vem eller vilka som i början drev hotellet vet jag inte men 1940 och framåt är följande personer kopplade till rörelsen: Olof Oskar Tjärnberg (1941-52), Hans André Eriksson (1950-talet), Tyra Krtistina Ellionora Eriksson (1956-), Carl Gustav Delleskog (1963-1973). Viking Svensson tog över 1974 och rörelsen upphörde samma år enligt handelsregistret. Enligt andra uppgifter ska Lorentz Lorandsson ha ägt hotellet i slutet av dess historia. Hotellet revs enligt uppgift 1976..

Källor: Ånge kommuns bildsamling (tillgänglig på nätet i portalen Kulturarv Västernorrland) samt Handelsregistret.