På 1830-talet kan man tala om att det fanns varg

På 1830-talet fanns det förskräckligt mycket varg i skogarna i Borgsjö. Det gick inte en dag utan att fäbodjäntorna måste slåss  med de där odjuren. En morgon när bopigorna på Granboåsen återvände till vallen, hade vargen under natten tagit arton smådjur.

En natt något senare vaknade fäbodjäntorna av att fåren sprang och bräkte runt fähuset. Då de tittade efter såg de att två vargar hade tagit sig in bland fåren och de brydde sig inte det minsta om att bopigorna skrek och hoade. En av flickorna kastade en bilyxa mot vargarna som då sprang undan. Men de sprang inte långt utan satte sig ned i närheten och ylade. Då svarade det med ylande bort över bergen och inifrån skogen. Så fullt av vargar var det i trakterna.

En höst kom det åtta vargar intill gärdesgården där kreaturen vistades. En av vargarna var så djärv att den hoppade in i inhägnaden och snappade åt sig en killing. När vargen skulle ta sig tillbaka ut igen tappade den killingen som bopigan snappade åt sig. Killingen klarade sig utan större men från äventyret.

Det sas till och med att vargarna en gång åt sig in genom gödselgluggen till gethuset på en bondgård i Sillre. Dagen efter fanns det bara huvudena kvar av getterna i bindslena.


Källa: Uppteckning av Levi Johansson 1908 efter Marg. Persdotter, Granboda f. 1827

Levi Johansson alias Stornäs-Jonke

Levi Manasse Johansson föddes 1880 som oäkta son till pigan Sofia Eriksdotter på Stornäset vid Kultusjön i Vilhelmina socken. Han bodde med sin morfar och mormor fram till sitt åttonde lavnadsår. Levi flyttade då till sin mor Sofia som hade gift sig med fjällbonden Fredrik Andersson i Raukasjö, Frostviken. I den stora syskonskaran på sju barn fanns bl.a. Ulrika Lindholm som sedan skulle bli en av de mer betydande traditionsbärarna av folkliga visor.

Levi hade en svår och fattig uppväxt med hårt arbete som getare och lilldräng hos bönderna kring Stora Blåsjön men hade en obändig vilja att ta sig ur fattigdomen. I skolan visade han sig vara ett läshuvud av stora mått och fick därför  1898 ett lån på 300 kronor av Frostviken socken för att studera till småskollärare . 1902 kom han in på folkskoleseminariet i Härnösand och 1906 började han sin lärarbana som folkskollärare i Hammerdal.

Som lärarstuderande och ung nyutexaminerad lärare drygade han ut ekonomin genom att åka runt och göra uppteckningar för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, Nordiska Museet och Norrlands Kulturhistoriska Museum (idag Murberget). Han uppträdde somrarna 1906-1907 (även senare) även som bondkomiker med artistnamnet Stornäs-Jonke och berättade historier på Vilhelminamål . Under hela sin tid i i Fränsta, Torps socken förknippades han med detta namn trots att han då för länge sedan lagt artisteriet på hyllan.

Redan 1908 var han aktiv som insamlare och upptecknare i västra Medelpads socknar. 1910-1911 tjänstgjorde han i Torp och några uppteckningar finns från den tiden. 1922 fick Levi fast tjänst i Torps socken, först i Sör-Hångsta och sedan i Fränsta, där han blev kvar till sin pensionering 1940. Levi gjorde uppteckningar i västra Medelpad även efter pensioneringen.

1911-1921 arbetade Levi i Lundsved, Söderfors församling i Uppland. Under denna period gjorde han uppteckningar för Kulturhistoriska Museet i Härnösand. Efter en kort period i Fyrås i Jämtland 1920-1921 återvände han till Fränsta i Torps socken.

Levi var en omvittnat hård lärare. Visserligen var skolaga tillåten och vanligt förekommande på den tiden. Levi tycks ha nyttjat bestraffningsformen oftare än många andra och faller därmed som vuxen in i ett mönster som han själv som barn varit offer för. Morfadern, som var något av en tusenkonstnär, intresserade Levi för slöjd. Slöjden blev också hans favoritämne och han tycks ha varit mest accepterad i rollen som slöjdlärare.

Levi Johansson som ung folkskollärare.

Han var en sammansatt person och samarbetet med kollegor och ortsbor kärvade betänkligt. Med sin kompromisslösa hållning och sitt ofta råa språkbruk stötte han sig med många och blev med åren allt mer isolerad. Hans äktenskap med Gerda Antonia född Grass var barnlöst och inte särskilt lyckligt.

Han trivdes bäst bland folk i stugorna och i bastuföreningens bastu på lördagarna tillsammans med helglediga skogshuggare och timmerkörare. Här var han i centrum för allas uppmärksamhet med sina historier och skrönor.

1938 köpte han en tomt i Ålsta, där han 1940 lät uppföra ett bostadshus. Huset var något märkligt eftersom det saknade fönster mot sörsidan och byvägen. På en fråga om detta lär Levi ha svarat: - Jag vill njuta mitt otium och jag vill inte se hur man galnas på vägen.

Han framhöll ibland med stolthet, att han var oäkta son till vallpigan Sofia Eriksdotter från Raukasjö. Känslan av att vara mindre värd trängde då och då upp till ytan. Han såg det som något av en personlig revansch, när han blev promoverad till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet 1949. På det hela taget var Levis betydelse som folklivsforskare betydligt mer uppmärksammad ute i landet än hemma i Torp. Hans hjärta fanns hela tiden i Frostviken och där lade han också tyngdpunkten i sin forskning.

Den första april 1955 avled Levi efter några dagars sjukdom. Eftermälena var tämligen kortfattade i medelpadska lokalpressen. Större var uppmärksamheten i Jämtland och i rikspress. Särskilt betydelsefull fick han aldrig känna sig i Torp. Hans betydelse som folklivsforskare, författare och upptecknare är dock otvetydig och har på intet sätt minskat med åren. 1947 utkom Levi med sitt livsverk ”Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken”. 

Annons i Ånge-Tidningen 11 september 1909.

Artikel i Ånge-Tidningen 11 september 1909.

Den stora ormen i Borgsjö

För ca åttio år sedan berättade den då åttioåriga Katarina Forsberg i Gudmundsbyn, Skön den fantastiska historien om jätteormen i Borgsjö.

Det här hände när Katarina var ung och fortfarande bodde i Borgsjö. Mycket folk var samlade på gårdarna för det var slåttertider.

- Plötsligt fick vi höra skrik och tjut från grannens och till en början trodde vi att att något av barnen , som sprang och lekte vid stranden, ramlat i sjön. Men snart blev vi varse annat. Vi såg hur säden liksom plöjdes åt sidorna av ett stort odjur. Det blev liksom ett dike, där det drog fram. Diket gick rakt som ett streck så långt vi kunde se. Ett tu tre kom det rakt emot oss. Det var en orm i jätteformat. Huvudet höll det upp i jämnhöjd med sädesaxen. Det var försett med flera manar. Kroppen hade en tjocklek som en stor mjölkkanna och var en fem sex meter lång.

Vi var naturligtvis halvt ihjälskrämda, men fann en liten tröst i att odjuret passerat granngårdarna utan att anfalla någon. Dess hastighet var inte särskilt stor, ungefär bara som när man lunkar efter en väg. Vi hade därför haft god tid på oss att springa in i storstugan och slå igen dörren efter oss, men vi kom oss inte för att göra det, utan stod som fastnitade. Odjuret kom närmare och närmare och jag kunde höra mitt hjärta slå, så rädd var jag. När det var mitt för oss vände det huvudet emot oss och vi såg en smal röd tunga röra sig i det fula gapet.
Ormen stannade emellertid inte utan fortsatte på den inslagna riktningen rakt mot Borgsjön, där den gav sig ut och simmade så långt vi kunde se med huvudet högburet över vattnet. Vi såg aldrig till den senare men folk gick länge och var rädda att odjuret skulle komma upp från sjön. Och i den sjön vågade jag aldrig sedan bada. Ja, det var en orm det. Det var allt annat än de ”strumpeband” som man kan få se nu, avslutade hon sin berättelse.

Sagomonster i form av stora ormar, s.k. lindormar, har varit ganska vanligt förekommande i nordisk folktro. En form av lindorm var godvillig och kunde, trodde man, vara en förtrollad prins. Namnet har den fått genom att den ansågs övervintra i gamla lindar. Den förde tur med sig om man kunde fånga den eller beröra den.
 Den andra typen av lindorm var ondsint och farlig för människan. Den förflyttade sig genom att bita sig själv i svansen och rulla fram som ett hjul. Den godvilliga lindormen förekommer i folkvisor och medeltida hjältedikter bl.a. Odjuret i ovanstående berättelse liknar närmast en kombination av lindorm och sjöodjur.

Källa:
Artikel funnen i klippbok förd av Henning Tomasson omfattande åren 1935-1937. Ingen uppgift finns om när exakt och i vilken tidning artikeln var införd.

Borgsjö på 1940-talet.

Kvarnen i Hallsta

Det har funnits en kvarn i Hallstaströmmen. Kvar idag finns endast fundamentet av betong och stenar som är rester av stenkistor till inloppet.  Kvar är däremot kvarnstugan uppe vid gamla byavägen.
Ulrik Engman, f. 1923, kommer ihåg när han som ung grabb följde med sin far till kvarnen i Hallsta. Det här måste ha varit tidigt 30-tal. Problemet med transporterna till och från kvarnen var den kraftiga lutningen ner till kvarnhuset. Det var besvärligt för hästarna då lasten tryckte på utför om man inte hade s.k. bakgjord på hästen. Sedan fanns det inget utrymme att ta fart med det tunga lasset när man skulle hämta mjölsäckarna efter nån dag. Den mjölnare som fanns i Hallsta när Ulrik var ung hette Melker Bergström, som hade tagit över kvarnen efter C E Holmgren. Det fanns en kvarn i Hallstaströmmen så tidigt som 1840.

I Ljunga Älvs Flottningsförenings (LÄF) arkiv finns handlingar som rör kvarnen i Hallsta. Ägaren till kvarnen begärde 1924 ersättning för skador som skett på kvarnen i samband med flottningen. Ägaren hävdade att kronhjulet till kvarnen skadats så att det måste bytas ut. De syningsmän som utsågs ansåg det inte bevisat att virket skadat kvarnen. LÄF ansåg vidare att det inte var självklart att de var tvungna att hålla vålgrind d.v.s. ett galler som förhindrade större föremål, som kvistar och stockar att ta sig in i kvarnen. LÄF hade reparerat intagsdammen 1917 och 1919-1920. I en skiöljedom 1937 ålades LÄF att betala en tredjedel av aktuella reparationsarbeten på kvarnkistan. Trots reparationer tog vårfloden överbyggnaden på stenkistan. Kvarnägaren påstod att skadorna berodde på att man stenat igen en fyra meter bred sluss i en damm belägen mellan Hallstaholmen och Hansénholmen. Dammen hörde till ett gammalt fiskhus som raserats.

Enligt handlingar ska kvarnen ha brunnit 1939. Enligt Thore Mattsson, Hallsta köpte Melker en kvarn i Njurunda som monterades ner och byggdes  upp igen i Hallsta. Till kvarnen hörde en generator som gav lyse till kvarn, kvarnstuga och ladugård. Själva kvarnen var fortfarande vattendriven.

En uppgörelse mellan LÄF och kvarnägaren gjordes 1940. LÄF utförde och bekostade reparation av intagskistan och ägaren skulle avstå från krav på tidigare uppkomna skador på intagskistan.
Ångefallens Kraft AB köpte kvarnen 1956. Kvarnbyggnaden såldes till Einar Wiklund i Parteboda som rev kvarnen 1959 och återanvände delar av byggnaden till ett foderförråd i Parteboda.

Källor:
Borgsjöbygden 2009
Nordberg, Perola. Ljungan. Vattenbyggnader i den näringsgeografiska miljön 1550-1940, 1977, s. 542-543.
Intervju med Ulrik Engman, Hallsta 2015-05-25

Kvarnstugan

Kvarnen före branden 1939

Kvarnen efter branden

Karta 1928 över Hallstaströmmen och kvarnen.

Wiba Konditori

I år 2015 är det 80 år sedan Wiba Konditori i Ånge startade. Kaféet och bageriet drevs av Sigge Petersson och hans fru.  När Sigge gifte sig fick paret ett timmerhus av Sigges föräldrar, som  flyttades från Hälsingland och byggdes upp i Ånge. Det lär vara det grå trähuset som står i hörnet Spångbrovägen / Borgargatan. I källaren i det huset startade det unga paret sitt första bageri. Innan affärshuset längs Järnvägsgatan kom till höll kaféet och bageriet till i ett hus som stod ungefär där Hotell Ånge uppfördes senare. Namnet Wiba står enligt uppgift för Wiener Bageriet.

Det är positivt att vissa verksamheter ändå finns kvar i obruten tradition i tätorten. Wiba är på nytt ett kafé/matställe men nu med namnet Café Wiba eller Tinas Café. Fortfarande talar folk om lokalen som Wiba. Bengt Danielsson har berättat för mig att ungdomen på 1950-talet betraktade Wiba som "fina" kaféet och föredrog Carls på Köpmangatan. Längre fram i tiden blev kaféet ett populärt tillhåll för gymnasieelever som skolkade från lektionerna eller väntade på skolbussen.

Annonserna här nedan var införda i ST respektive Dagbladet Nya Samhället på nyårsafton 1945 inför köpingsbildningen.

Fotot ovan och nedan: Interiör från Wiba Konditori

Turistreklam för Borgsjö anno 1900

Nils Peter Ödman (1838-1911), var född och uppväxt i Åmål. Han kom sedan att verka som lektor vid läroverket i Gävle 1877-1905. Han tillhörde Namnlösa sällskapet och skrev vers och prosa, en hel del reseskildringar bl.a. om en rundresa från Gävle-Storvik-Ånge med avstickare till Sundsvall och Härnösand. Tillbaka till Ånge och vidare till Östersund-Åre-Trondheim och sedan tillbaka igen till Gävle. Nedanstående översvallande skildring av Borgsjöbyn och Bergåsen från tågfönstret finns i SVENSKA MINNEN OCH BILDER/VALDA SKRIFTER af N P Ödman, tryckt 1900. Resan genomfördes något år före 1890. 

… i mitt tycke är den vackraste på hela resan från Storvik. Det är en öfverraskande syn, ty den kommer plötsligt, just när ni tycker, att landskapet börjar bli något enformigt. Tåget har redan saktat något, ni närmar er stationen Erikslund. Titta då ut genom fönstret till vänster och den tafla, ni ser framför er och rätt nära, är den jag menar. Det är ett enstaka, präktigt berg, resande sig till betydlig höjd på andra sidan af en täck liten insjö, vid hvars strand ni rullar fram, och nederst vid bergets fot, invid kanten av sjön, ligger den nättaste lilla by med sin kyrka i midten och sticker af riktigt vackert mot det mörka, höga berget och det blå vattnet. … brytningarna i denna tafla väckte minnen från Rhenstränderna eller, kanske än mer, från det med vårt land mer besläktade Skottland, …

… en mycket städad profryttare i tvål, som liksom jag var mycket förtjust i stället, men af en hel annan anledning: han hade nämligen, till en landthandlare där i den vackra byn nyligen sålt kopiöst med tvål, efter hvad han med stor belåtenhet berättade.

En historia om ångeoriginalet Stromp-Jösse

Elof Johansson hade flera historier om ångeoriginalet Jöns Andersson alias Jösse eller Stromp-Jösse. Det här är en av dem:
Den handlar om när Jösse skulle lasta och bromsa ner en grusvagn från Moradal. Moradal var ett grustag fem kilometer norr om Ånge efter stambanan. Stambanan har en stor lutning från Moradal och ner till Ånge station. Man lastade grus i vagnar och bromsade ner vagnarna utan lok till Ånge station vid vissa klockslag, när banan var ledig.
Jösse hade lastat sin vagn och skulle bromsa ner den till Ånge. Men han råkade skruva bromsen åt fel håll så att bromsen släppte gängan och han fick inte den tillbaka. Vagnen började ta fart och det gick värre och värre. Till slut klättrade Jösse upp på gruslasset och satte sig där och väntade på det oundvikliga ödet. Farten var så hög att hans långa hår stod rakt ut i fartvinden. Han svepte förbi en banvakt efter sträckan. ”Telegrafera till Ånge, telegrafera till Ånge!” skrek Jösse. På den tiden var det inte så stor trafik på banan och av en händelse låg linjen klar genom Ånge och ner emot Sundsvall. Grusvagnen kom dånande genom Ånge bangård och gick ända ner till motluten vid Borgsjö-Ede, en och en halv mil från stationen. Där fick de hämta grusvagnen med ett lok.

Bromsare