Bysnillen i Gissjö, Torp (3) - Alfred Nilsson 1884-1943

Alfred Nilsson tillhörde de upplystas skara, anser Robert Lundholm. Med detta menar han att Alfred besatte en lärdom och bildning av stora mått som inte fullt uppskattades av omgivning och samtid. Han ansågs av många samtida vara felande i huvudet. Han fanns i en annan värd och kunskapssfär genom sitt allmänna vetande, betydligt mer än alla andra. 

Han hade inte förmågan eller strävan att omsätta sina kunskaper i ekonomiska fördelar. Han levde sitt liv som dräng och hjälpreda, först åt sina syskon, senare som snickare, skomakare, byjurist,m.m.  och sedan som delägare vid köpet av fastigheten Gissjö 2.14,3.12  oktober 1911  tillsammans med Gustav Robert Lundholm (Robert Lundholms farfar) född 1874 död 1929  51 år. Farmor föddes 1881 och dog 1963 på Roberts 21-årsdag. 1930 sålde Alfred sin del i hemmanet till Roberts far och tog ut likviden som föderå och bostad i bryggstugan. Han fortsatte sin drängsyssla till sin död.

Alfreds kunnande och juridiska tankegångar kan spåras i dokument sedan år 1900. Arbete med dokumentation om byliv, jordbruk och boskapsskötsel åt Nordiska Museet och upptecknande av dialektala ord och uttryck för Landsmålsarkivet i Uppsala hann endast inledas innan Alfred hastigt gick bort endast 59 år gammal. Särskilt matematik intresserade Alfred och han förvånade åtskilliga högt utbildade personer som kom i hans väg över sitt matematiska kunnande och sin förmåga till huvudräkning. Han slukade allt i bokväg som fanns i socknens bibliotek och anskaffade även vetenskapliga verk på tyska, vilket innebar att han lärde sig tyska på egen hand. Det sägs att han läste tyska glosor och grammatik när han gick och plöjde efter häst, boken i ena handen och tömmarna i den andra.

Det fanns hyllmeter med facklitteratur efter honom hos Robert Lundholm. Det mesta förstördes av fuktskador i oeldade utrymmen. Något finns kvar (se foton nedan). Det finns också en biografi över Alfred sammanställd av Berner Wikströms son Bernhard Wikström med stöd av Robert Lundholm.

Berättat av Robert Lundholm

Alfreds betyg efter 2 och en halv termin i skolan.

Exwempel ur Alfreds boksamling.

Bysnillen i Gissjö, Torp (2) - Alfond Dahlin 1896-1968

Alfond  föddes  1896  i en backstuga på Höglunds i Östra Gissjö, ett utskifte under Skalshällans stup. När han var nyfödd flyttade markägare m. fl. stugan som stod i vägen för planerad gruvbrytning. På berget vid Gissjö skola, reste de grundstenarna och lade ut tomtvarvet till familjens nya stuga. Resten av stugan fick Dahlins bygga upp själva.  Över vintern fick de bo i en stuga i dalen bakom berget. Stugan på berget står idag övergiven och förfaller.

Alfond var ett bysnille med ytterst knapp skolgång bakom sig. Han var vetgirig och lärde sig läsa tidigt och förkovrade sig på egen hand i matematik, fysik, kemi, ellära, tyska språket m.m. Ryktet om Alfonds  kunskaper och kompetens nådde chefen på Ljungaverkfabrikens forskningslaboratorium. Utan formella meriter anställdes han på laboratoriet och skötte sig bra. Så småningom undrade chefen om Alfond inte kunde klä sig lite mer tjänstemannamässigt som de övriga på arbetsplatsen. Han skulle även få hjälp med ekiperingskostnaderna. Detta föll inte Alfond i smaken, han gick hem från arbetet och återvände inte trots chefens försök till övertalning. Alfond försörjde sig sedan med kolvedhuggning, dikesgrävning, flottning, lagning av radioapparater, motorcyklar m.m. och var bönderna i trakten behjälplig med diverse tjänster.

Alfond lärde Robert Lundholm som nioåring att linda transformatorer. Det blev en elektrisk lödkolv, en transformator till kostängslet. Det blev också en batteriladdare av en generator och en liten 3-fas motor. Delarna har Robert  kvar ännu (se foto nedan). Det blev en del annat också. Alfond blev Roberts vän och mentor under dennes studier till ingenjör.

En dag skrek Alfond i radion: - Gissjö byamän ska samlas för det är skogsbrand (var det brann minns Robert inte). Han blev åtalad av radiotjänst för att ha gått in på radiotjänst frekvens och sänt detta meddelande men blev friad av tingsrätten med stöd av byamän, försäkringsbolag och brandkår. Denna man finns det bara gott att säga om menar Robert. Ett fattigt och strävsamt liv hade han  men hade en stolthet över sina kunskaper. Brist på social smidighet låg honom kanske i fatet och bromsade hans ambitioner. Ett lokalt geni från Skolberget var han och lämnade sönerna Erik, Lennart, dottern Elna och frun Ebba efter sig när han gick bort 1968.

Dottern Elna fick i sin ungdom arbete som aupair i Schweiz. Hon träffade sin blivande man under tiden i där och kom för första gången hem till Gissjö för att visa upp sin fästman. Hon såg honom nästan inget under fyra veckor. Han och Alfond hade hur trevligt som helst tillsammans. Alfond talade tyska som en infödd och deras intressen sammanföll. 

Berättat av Robert Lundholm

Alfond Dahlins stuga på skolberget i Gissjö.

Batteriladdaren som Alfond hjälpte Robert att tillverka.

Bysnillen i Gissjö, Torp (1) - Berner Wikström 1886-1976

Berner var en av tre byoriginal eller bysnillen om man så vill som Robert Lundholm kom i kontakt med under sin uppväxt i Östra Gissjö. Berner föddes i ett båtsmanstorp i Gissjö som utomäktenskapligt barn. Hans mor Erika bodde kvar på båtsmanstorpet med sonen Berner, brodern Erik och modern Stina. Vem Berners far var visste nog många eller hade åsikter om. En viss herr Mattsson ansågs vara hans far. Morfadern var båtsman och var inte hemma så ofta.
Berners mormor Stina var enligt uppgift ett rejält fruntimmer som tog hand om de sina. Därtill brände hon det bästa drickat i socknen. I stugan stod på var sin sida innanför dörren ett kopparkärl med skopa och lock. Den till vänster var fylld med vatten och den till höger med hembränt. Var gästen välkommen sade värdinnan: - Var välkommen! Du kan ta till höger om du är törstig.

Berner var ingen kraftkarl utan lång och gänglig och ansågs olämplig för grovarbete och skogsarbete. Han arbetade som vuxen på bygget av Ringdalens kraftstation och sedermera på fabriken i Ljungaverk. Hans yrkeskarriär tog slut en dag när han råkade komma i vägen för fabrikens lokomotiv och förstörde axeln.

I Berners hade man aldrig gris men saknade för den delen aldrig fläsk och fläskkött. Man bytte varor och tjänster. Älgkött och fågel byttes mot fläsk och annat.  Älgköttet fanns att olovandes hämta i skogen. Tjuvskyttet pågick troligen ända in på 1950-talet.

En natt när Robert var fjorton år blev han och hans far väckt av Berner mitt i mörka natten och ville ha hjälp med att slakta och bära hem en älg som Berner skjutit. Älgen hade störtat utför en brant och hamnat med huvudet i en grenklyka och hängde ovanför marken Berner kunde av den anledningen inte ta ned den själv. Fem omgångar fick hjälpbärarna kånka kött från skogen till förvaringsplatsen i jordkällaren hos Berner. När arbetet var slut och de var på väg hem möttes de av den uppgående solen.  

Berner hade säregna förmågor, kiunde stä blod, öppna lås och mentalt stå i kontakt med folk han kände. Robert var vittne till Berners förmåga att stilla blödningar. Detta var även känt av läkaren i Fränsta som en gång kommenterade ett resultat av Berners förmåga: - Ja, jag ser att Berner Wikström har varit framme igen. . På förfrågan om Robert kunde lära sig detta fick han svaret: -  Ja, men det behövs inte längre i dagens samhälle. Blir det nytt behov kommer det igen själv. Robert gjorde ibland ärenden åt Berner i Fränsta, hämtade ut starkvaror eller köpte nån sak som han behövde. Det räckte att Robert tänkte: - Möt mig där och då och ha med dej pengar, så fanns han alltid på rätt plats och på rätt tid. Det gick heller aldrig att gömma sig för Berner även om Robert och hans kamrater som barn försökte. Han visste alltid var de fanns och gav sig till känna.   

Berättat av Robert Lundholm

B. Wikströms. Stall, härbre och jordkällare. Foto: R. Lundholm

Berner Wikströms stuga. Foto: R Lundholm

Gullpudran finns visst i Borgsjö

Så här i maj blommar gullpudran, chrysoplenium alternifolium, guldgult längs vissa mindre vattendrag. Medelpads Flora från 2010 anger utbredning från Torp ner till kusten och efter Indalsälven. I Haverö finns endast en fyndplats registrerad. I Borgsjö socken har den inte påträffats enligt Medelpads Flora.  Den visar sig som blekgula bestånd längs bäckkanter, sluttningar med sipprande vatten med flera fuktiga växtställen. Växten har en tydlig koppling till vatten och källådror. Den sägs signalera ytligt grundvatten eller källor. Nu är det så att gullpudran visst finns i Borgsjö socken. Jag har flera år i följd påträffat den i Puttrå, Parteboda. Fyndplatsen har inte kommit med i florautgåvan. Den kanske även finns på andra ställen i Borgsjö socken utan att någon hittat fram till växtplatsen på rätt tid på växtsäsongen.  

August Strindberg kände till gullpudrans rykte om att signalera vattentillgång i marken. I sagan ”Blåvinge finner gullpudran” berättas om en rik man som byggt ett stort och ståtligt hus på den fattiga ön. Mannens största problem var bristen på vatten. På ön bodde också en dragon med en renhjärtad flicka som intresserade sig för allt i naturen. En dag fick hon undervisning av öns trädgårdsmästare som lärde henne gullpudrans utseende och förmåga att tala om var det finns vatten. Flickan uppmanades att följa en angiven väg och på vägen skulle hon finna en kopparorm som visade henne vägen vidare till gullpudran. Med löftet följde förhållningsorder om att inte skvallra, inte narras och inte vara nyfiken. Flickan klarade av allt detta och hittade så småningom gullpudran. Den rike mannen fick sitt vatten. Hans hus utvecklades till en badortsanläggning. Öns befolkning höjde sin levnadsstandard genom turisttillströmningen. ”Det var sagan om gullpudran som kunde göra guld” slutar Strindberg sin utvecklingspositiva saga.    

Den sörjande mamman - en sägen från Ånge upptecknad 1908

I Ånge bodde en gång en kvinna som hade en liten dotter som hon älskade över allt annat. En gång när mamman skulle brygga dricka till julen hände en förskräcklig olycka. Flickan råkade ramla i ett kar med het vört och brändes så svårt att hon dog. Mamman blev alldeles utom sig av sorg, inget kunde trösta henne.

Det blev sommar och mamman satt ute på trappen en dag och grät av längtan efter sin flicka. Då fick hon höra ett sus högt upp i luften som av många vingar. När hon tittade upp såg hon stora vita fåglar som svävade ovanför huset. Flocken sänkte sig ner och landade till sist på gårdsplanen framför henne. Då såg hon att de vita fåglarna var en mängd vitklädda små flickor och hennes döda flicka var en av dem.

Barnen dansade i ring, lekte och syntes ha mycket roligt. Men hennes lilla flicka stod vid sidan av och såg ledsen ut.

- Varför får du inte vara med och leka? Frågade mamman.

- Du sörjer mig alltför mycket. Därför kan jag inte ha roligt tillsammans med de andra.

- Gå i herrans frid, sade mamman, jag ska aldrig mer sörja dig.

Flickan sprang fram och tog plats i ringen. Skaran svingade sig sedan under jubel och sång mot höjden och försvann varifrån den hade kommit.

Källa: 

Uppteckning 1908 av Levi Johansson efter Jon Jonsson, Tälje

Rieck-Mûller, M, Högberg, O. Medelpad och Ångermanland del II. 1920

Ill: Olaus Magnus historia om de nordiska folken 1555 (bilden beskuren)

ALBYS HISTORIA (del 7) - Gösta Mittag-Leffler och Alfred Nobel

Det behövs ytterligare en person för att få ihop den här historien och det är Alfred Nobel. 1883 invaldes Göste Mittag-Leffler i Kungliga Vetenskapsakademin. Året efter inträdde även Alfred Nobel i akademin. Nobel diskuterade säkert där sina planer på att låta den största delen av hans förmögenhet skulle gå till en fond vars  ränta årligen skulle delas ut som pris till dem som under året gjort den största nyttan för mänskligheten. 

Fysik- och kemipristagarna skulle ju dessutom utses av vetenskapsakademin. Mittag-Leffler försökte ihärdigt  förmå Nobel att även instifta ett pris i matematik. Men det blev som alla vet inget matematikpris. Det har florerat ett antal förklaringar till att det inte blev som Mittag-Leffler önskade. Till exempel att Mittag-Leffler skulle ha haft ett förhållande med Nobels hustru. Men den skrönan faller platt till marken beroende på att Nobel aldrig var gift. Det har också nämnts att Nobel oroade sig för att Mittag-Leffler skulle kunna bli utsedd till mottagare av ett eventuellt matematikpris, något han absolut inte ville. Detta verkar inte heller troligt trots att Nobel troligen blev ganska less på Mittag-Lefflers tjat om ett pris i matematik. Närmast sanningen är nog det att Nobel inte ansåg att matematiken i sig gjorde särskilt stor nytta för mänskligheten.

Mittag-Leffler fokuserade mer och mer på sin affärsverksamhet för att bygga upp ett kapital som skulle trygga tillvaron för hans planerade matematikinstitut. För att visa ett exempel på hans arbetsmetoder kan man titta på hur han tog kontroll över tryckningen och distributionen av almanackor.

Vetenskapsakademin hade sedan 1747 haft ett kungligt privilegium att med ensamrätt utge almanackor.  Av praktiska skäl överlät akademin tryckning och distribution till ett förlag eller tryckeri mot en årlig avgift, som till stor del finansierade akademins verksamhet. Sedan 1824 hade P.A.  Norstedt & Söner haft uppdraget. När anbudsförfarandet inför den kommande 10-årsperioden inleddes 1903, framkom att Norstedts ville sänka avgiften från 89.000 till 50.000 per år.

För att få en något säkrare ställning, köpte Norstedts i samma veva upp det konkurerande Centraltryckeriet. Mittag-Leffler agerade också genom att köpa aktiemajoriteten i Kungliga Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri  för ett pris som var 20% under det nominella värdet. Samtidigt bildade han tillsammans med bankmannen Gunnar Jonsson ett konsortium som förhandlade med förlaget Almqvist och Wiksell i Uppsala och uppmanade dem att lämna ett anbud på almanackstryckningen. Han övertalade även direktören för tryckeribolaget Idun att lämna ett anbud. Detta fick Norstedt & Söner att reagera, man ville nu köpa upp ännu en konkurent, nämligen Idun. Mittag-Leffler sålde då sin majoritetspost i Idun för ett pris som låg 10% över det nominella värdet. Han tjänade på så sätt drygt tio gånger sin årslön som professor på ett bräde. Tillsammans med Gunnar Jonsson började Mittag-Leffler därefter köpa upp aktier i Almqvist och Wiksell som nu vunnit anbudstävlingen om almanacksutgivningen. Något år senare hade konsortiet Jonsson och Mittag-Leffler uppnått aktiemajoritet i bolaget, och därmed kontroll över almanacksutgivningen. Han hade därigenom även indirekt säkrat utgivningen av sin matematiska tidskrift Akta Mathematica.

Som matematiker var Mittag-Leffler inte direkt inblandad i någon kommitté för att utse nobelpristagare i fysik eller kemi. Men bakom kulisserna var han mycket aktiv, och såg till att få aktuell information om de olika kandidaterna. Han förde en omfattande brevväxling med företrädarna för de insttutioner ute i världen som hade rätt att nominera kandidater. Mittag-Leffler lyckades vid ett flertal tillfällen få gehör hos sina kontakter för de kandidater han ansåg förtjäna något av Nobels priser. 1903 var Henri Becqurel och Pierre Curie föreslagna till fysikpriset. Han skrev då ett brev till Pierre Curie och undrade i vilken omfattning hustrun Marie deltagit i arbetet. I svarsbrevet skrev Curie att om det kom dithän att komittén allvarligt övervägde hans kanditatur ville han gärna dela priset med sin fru. Mittag-Leffler sökte hos internationella auktoriteter stöd för att Marie Curie skulle vara med och dela fysikpriset och såg även till att deras synpunkter kom till kommitténs kännedom. Det torde därför inte vara fel att hävda att det var Mittag-Lefflers förtjänst att Marie Curie fick vara med och dela fysikpriset 1903. Han ingrep även när Marie Curie 1911 tilldelades Nobelriset i Kemi. Inte förän efter det att pristagarna offentliggjorts nåddes vetenskapsakademin av de rykten som sade att Marie Curie, efter maken Pierres död, inlett ett förhållande med en gift professor vid universitetet i Paris. Att professorn dessutom hade barn gjorde inte skandalen mindre. Några av medlemmarna i vetenskapsakademin skrev då ett brev till Marie Curie, där hon i förtäckta ordalag uppmanades att offentliggöra att hon önskade avstå priset. När brevets innehåll kom till Mittag-Lefflers kännedom inledde han omedelbart en brevkontakt med Marie Curie där han till slut lyckades övertala henna att komma till Stockholm för att ta emot priset.

Mittag-Leffler ansåg att den officiella nobelmiddagen i anslutning till prisuttdelningenvar en torftig och mycket tråkig tillställning, där till exempel hyllningstalen till de utlänska pristagarna ofta hölls på svenska. Han beslutade därför att 1904 hålla en egen hyllningsfest till pristagarna i sin Djursholmsvilla.  Inbjudna var förutom pristagarna med familjer även ambasadörer, ministrar och ett stort uppbåd från vetenskap och kulturliv, inalles var 400 personer inbjudna. Ett extratåg insattes för att transportera gästerna från Stockholm till Mittag-Lefflers villa i Djursholm. Den officiella nobelmiddagen nämndes i notisform i tidningarna medan Mittag-Lefflers fest fick braskande rubriker och mycket spaltutrymme. De glansfulla nobelfesterna i Djursholmsvillan hölls årligen fram till första världsktigets utbrott då inga nobelpris delades ut. När nobelprisen började delas ut igen var Mittag-Lefflers hälsa så vacklande, att han inte orkade fortsätta med de uppskattade festerna.

1910 var det taklagsfest i Tällberg där Mittag-Lefflers ”sommarstuga” snart var färdigbyggd. Det blev snart en kontrovers med tonsättaren Hugo Alfven angående ett tomtköp som Alfven gjort. Tomten gränsade till Mittag-Lefflers tomt och han ansåg att tomtaffären inte kunde genomföras utan hans medgivande. Det fanns en paragraf i Mittag-Lefflers köpehandling som stödde hans ståndpunkt, men Alfven hävdade att han var tonsättare och därför inte alls kunde förväntas vara insatt i alla fastighetsrättsliga teknikaliteter. Saken hamnade i rådhusrätten i Falun, som till Mittag-Lefflers förtret dömde i Alfvens favör. Beslutet överklagades till Svea hovrätt och ånyo fick Mittag-Leffler bita i det sura äpplet, han dömdes dessutom för ärekränkning för att han kallat Alfvens handlande som brottsligt. Straffet blev 300 Kr i böter och 500 Kr i skadestånd, han fick även betala 980 Kr i rättegångskostnader. Högsta domstolen fastställde hovrättens dom. Den långa rättsprocessen blev till en följetong i tidningarna. I en tidning syntes en insändare som konstaterade att Mittag-Leffler måste ha ett fasligt gott gehör eftersom han ansåg att även en sådan auktoritet inom musikens område som Hugo Alfven behövde stämmas. Efter utslaget i Högsta domstolen planterade Mittag-Leffler en granhäck mot Alfvens tomt som hämd så att han så småningom skulle berövas all utsikt.

I sitt testamente gav Mittag-Leffler sitt sommarhus till Stockholms Högskola att använda som semesterhem åt skolans lärare. Högskolans ekonomi klarade dock inte av att täcka driftskostnaderna därför blev aldrig hans önskan förverkligad utan gården såldes till en privatperson.. I mitten av 1940-talet gjordes sommarhuset om till hotell. I dag känt som Hotell Dalecarlia.

Tvisten med Alfven var inte det enda tillfälle som Mittag-Leffler blev stämd för ärekränkning. I den turbulens som blev följden av Gustaf V tal på borggården till deltagarna i bondetåget i början av februari 1914, höll Mittag-Leffler flera tal där han öppet anklagade statsministern Karl Staaff för samröre med ryska spioner och att ha undanhållit viktiga dokument för generalstaben, han kallade även Staaff landsförädare. Stockholms rådhusrätt dömde Mittag-Leffler för ärekränkning till 400 Kr i böter och att betala rättegångkostnaderna med 1000 Kr. Domen överklagades i vanlig ordning, men Staaff avled i lunginflamation 1915 och Högsta domstolen konstaterade  att käranden hade avlidit och inte kunde fullfölja anklagelsen så målet lades ned och Mittag-Leffler var formellt frikänd.

1917 försämrades Mittag-Lefflers hälsa så mycket att han under vissa perioder inte orkade arbeta, men när han orkade fortsatte han planeringen av det matematiska institut han drygt 30 år tidigare bestämt sig för att inrätta. Han hade redan då insett att  det bara var genom djärva investeringar och ett aktivt engagemang i affärslivet som han skulle kunna  skrapa ihop ett tillräckligt kapital för att säkra fortlevnaden för sitt institut.

Den 9 februari 1919 hölls det konstituerande sammanträdet för ”Makarna Mittag-Lefflers matematiska stiftelse”. Institutet skulle husera i Mittag-Lefflers Djursholmsvilla och verka under Vetenskapsakademins beskydd och Mittag-Leffler överförde en miljon kr till akademin och avkastnngen skulle användas för det nya institutets verksamhet. Han meddelade även att vid hans död skulle ännu en miljon kr tillföras stiftelsen och vid hustruns död skulle ytterligare medel tillföras. Totalt donerades en 3-4 miljoner till institutet. Men då fonden till största delen bestod av aktier försvann en stor del av kapitalet i Kreugerkraschen. Institutet kom därför i närmare 30 år att leva en tynande tillvaro. Det var inte förrän i början av 1960-talet då Gunnar Carleman tog över ledningen för institutet som det blev ordning i ekonomin. Han började med att söka bidrag från olika stiftelser, bland andra var Knut och Alice Wallenbergs stiftelse en stor bidragsgivare. Carlesson såg även till att utnyttja den framsynthet Mittag-leffler visat genom att hela tiden trycka en överupplaga av Acta Matematika med tusen exemplar per utgåva. Carlesson kunde därmed sälja kompletta årgångar av Acta Matematica till de många universitet som grundades runt om i världen vid den här tiden. 

Mittag-Lefflers matematikinstitut verkar fortfarande i samma lokaler och åtnutjter en mycket hög status i matematikvärlden.

 Det bibliotek med matematiska böcker och skrifter Mittag-Leffler byggde upp under åren, räknas som ett av världens förnämsta, kanske det bästa. 1916 omfattade katalogen över bibliotekets alster 690 sidor. Totalt innehöll biblioteket då  ca 40.000 inbundna böcker och 72 hyllmeter häften och manuskript.

Hans matematiska institut tar i dag emot matematikstuderande från många olika länder, som kan ta del av den kunskap som samlats i det fantastiska matematikbibloteket. Tidskriften Acta Mathematica ges numera ut av Institut Mittag-Leffler.

Nobelmiddagen har fortfarande den glans och glamour som Mittag-Leffler eftersträvade när han började hålla sina privata nobelfester 1904.

Trots att industriprojektet i Alby var det ekonomiskt sett sämsta av Mittag-Lefflers satsningar, han var faktiskt ett tag väldigt nära en konkurs, så lever samhället Alby kvar. Trots motgångar som nedläggningen av karbidfabriken 1945 och den misslyckade satsningen på Borgsjöverken, som ersättningsindustri, har Albyborna rest sig och kämpat vidare.  Befolkningsmängden är idag bara lite drygt 20% jämfört med storhetstiden 1915-1920. Kloratfabriken har dock utvecklats till en mycket stabil industri som även medfört etableringen av ytterligare en kemisk industri i Alby, nämligen den av Eka Nobel startade väteperoxidfabriken. Den invigdes 1984, och som råvara använder den vätgas som blir en restprodukt vid klorattillverkningen.

Även verkstadsföretaget Elkapsling AB, som startades av Herbert Åsberg 1971 har utvecklats på ett positivt sätt och skapat många arbetstillfällen i Alby. Om man räknar antalet industrijobb i förhållande till ortens fasta befolkning torde Alby ligga i topp i Sverige.

Stefan Hägglund

ALBYS HISTORIA (del 6) - Alby Calciumcarbid AB "Karbiden"

I mars 1898 konstituerades ytterligare ett bolag av ledningen för vattenfalls- och kloratbolaget, det var Alby Calciumcarbid Aktiebolag. Bolaget hade som syfte att ”tillverka och driva handel med kalciumkarbid”. Karbidfabriken började byggas samtidigt som byggnationerna av kraftverket och kloratfabriken.

Johan Albert Petersson föddes i Landskrona 1870. Tog diplomexamen vid den tidens främsta högskola, Eidgenössische Hochschule  i Zürich 1892. Han blev 1898 ansvarig för utveckling och drift vid karbidfabriken i Alby. Då karbidfabriken övergick i engelsk ägo 1905, knöts han till Sun Gas Company Ltd:s nystartade karbidfabrik i Odda i Norge. Där var han verksam fram till sin tragiska död, då han under mystiska omständigheter försvann från en fjordbåt på en resa mellan Odda och Bergen 1914.

Johan Albert Petersson

Karbidfabriken startades på hösten 1899 och var då utrustad med karbidugnar av traditionell typ. Albert Petersson utvecklade en ny typ av ugn, som var banbrytande inom den elektriska ugnstekniken. Det var den första kontiunerligt arbetande karbidugnen av motståndstyp. Ugnstypen kallades Albyugnen.

Ekonomin var inte så bra, redan efter två års drift tvingades även karbidbolaget i likvidation. I slutet av 1901  köptes tillgångarna av det nybildade Alby Karbidfabriks Aktiebolag med vattenfallsbolaget som huvudägare och ett aktiekapital på 850.000 Kr. Skulderna förvandlades till stamaktier och bolaget skaffade sig rörelsekapital genom att ge ut preferensaktier. Styrelsen bestod av förutom vattenfsllsbolsgets styrelse, kommersrådet J. Th. Pihlgren, hovrättsrådet F. Kallenberg och grosshandlaren E. Öhman Jr samt även av stadsmäklaren W.A.F. Ekengren och auditören E. Martin. Samtidigt bildades ett svenskt karbidsyndikat, i vilket de dåvarande fyra svenska karbidfabrikerna ingick. Två av dessa, Trollhättans och Örebro karbidfabriker, överlät sin tillverkningsrätt till Alby Karbidfabriks Aktiebolag, som därigenom under en tid kom att tillverka 88% av all karbid som tillverkades i Sverige. Det nya bolaget såldes 1905 till det engelska bolaget Sun Gas Company Ltd. Då framkom att Mittag-Leffler, trots tidigare dementier, hade behållit väsentliga intressen i bolaget och fortsatt vara aktiv bakom kulisserna. Detta avslöjande medförde även att Västerbotten återtog hans kanditatur till första kammaren.

Efter det att bolaget hamnat i engelsk ägo förflyttades Albert Petersson till Odda i Norge där man skulle starta en ny karbidfabrik. Bolagsnamnet ändrades sedermera till Alby United Carbid Factory Ltd.

Efter det att Ringdalens kraftstation startats 1906 hade karbidfabriken tillgång till 11.000 hästkrafter el. Då var produktionskapaciteten av karbid 14.000 ton/år. Användningen av kalkkväve började få ökad omfattning och flera fabriker hade uppförts utomlands. Eftersom en karbidfabrik redan fanns i Alby beslöt ledningen för Alby United Carbid Factorys att en kalkkvävefabrik skulle byggas där. 1912 startar  tillverkningen av kalkkväve enligt Frank-Carometoden. Tillverkning av kalkkväve går till på följande sätt. Finmalen karbid upphettas till 900 grader i en ström av ren kvävgas, där karbiden avger hälften av kolhalten i form av grafit och tar samtidigt upp kväve och bildar då en förening som kallas kalciumcyanamid. Resultatet blir en blandning av cyanamid, grafit och opåverkad karbid som går under namnen karbidkväve eller kalkkväve.

Sex år senare förvärvar Stockholms Superfosfat Fabriks Aktiebolag aktiemajoriteten i Alby Karbidfabriks Aktiebolag och även i Alby Vattenfalls Aktiebolag för att därigenom säkra kraftförsörjningen till fabriken. Under första världskriget var fabrikens lönsamhet för första gången någorlunda god, men i början av 1920-talet blev konkurensen från utlandet allt svårare, stigande världsproduktion som medförde sjunkande priser samt att importtullen på 50 Kr/ton togs bort verkade menligt på lönsamheten. Fabrikens läge, 11 mil från kusten, medförde också att transportkostnadetna påverkade fabrikens konkurrenskraft på ett mycket negativt sätt. På försommaren 1927 kom plötsligt ett dystert meddelande från Fosfatbolaget. Tillverkningen av karbid och kalkkväve skulle upphöra för gott redan den första oktober samma år. Kalkkvävetillverkningen i Ljungaverk lades även den ned året efter. Samma år kom det överraskande beskedet till arbetarna i Alby att driften vid karbidfabriken skulle återupptas igen i juni månad, men man lovade bara drift i fyra år.

I mitten av 1930-talet moderniserades kraftverken i Alby och Ringdalen. Verken kunde därefter leverera trefas växelström. Samtidigt installerades två nya trefasugnar i fabriken, vilket medförde att man nästan fördubblade kapaciteten. I och med växelströmmens genombrott tornade ett nytt orosmoln upp sig. Det var nu inte längre nödvändigt att förlägga energikrävande industrier i direkt anslutning till kraftverken, då energiförlusterna vid överföring av växelström långa sträckor var betydligt lägre. Detta tog Fosfatbolaget raskt fasta på och beslutade 1938 att bygga en ny karbid- och kalkkvävefabrik vid kusten, närmare bestämt i Stockvik. Den nya fabriken var klar att tas i drift i januari 1941 och  till följd av det började verksamheten i Alby att trappas ned. Många av de arbetare i Alby som friställdes  på grund av denna nedtrappning, företrädesvis de yngre, flyttade till Stockvik. 1945 lades karbidfabriken definitivt ned och därmed avslutades en viktig epok i Albys historia.

Stefan Hägglund