Svagåren 1867-1868

Sverige har genom seklen upplevt återkommande nödår då klimat, missväxt, krigspålagor och sjukdomsutbrott orsakat hungersnöd och svält. De senaste svagåren 1867 och 1868 lever kvar i lokal historieskrivning och muntligt berättande.

Hjalmar Olssons far i Boltjärn berättade att man 1867 hade 1866 års skörd att luta sig mot. Men till följd av det myckna regnandet på hösten var säden broddskadad och inte duglig vid bak. Åkrarna var så uppblötta att man inte kunde gå ut på dem. Med alnslånga furuspån under fötterna kunde han ta sig ut till skylarna. Några förutseende sådde spannmål i höjdläge, på någon fäbod, och räddade så utsädet till nästa år.

I mellersta och norra Norrland låg snön djup ännu vid ingången till juni och sjöar, älvar och hamnar var isbelagda. Först till midsommar kom islossning och snösmältning igång. Inget färskt bete fanns för kreaturen och spannmålssådden kom igång så sent att säden inte hann mogna till hösten.

Från de fattigaste byarna började det komma rapporter om nödlidande och svält. Förråden var slut och priserna på den mat som fanns steg. En tunna råg kostade till slut närmare 50 riksdaler, vilket motsvarade mer än en månadslön för en industriarbetare. Rågmjöl från Ryssland, i folkmun kallat ryssmjöl, skeppades till de hamnar där isläget var gynnsamt. - Blir det fler nödår ska jag låta göra mig svinhoar av guld, yttrade en grosshandlare i Sundsvall som blivit förmögen på ryssmjölet.

Regeringen beviljade stora lån till Norrlandslänen för att köpa in och distribuera livsmedel till de nödlidande och landshövdingarna fick uppdraget att organisera nödhjälpskommittéer som skulle få in ekonomiska medel till nödhjälp på frivillig väg. Det visade sig svårt att få fram tillräckliga mängder livsmedel i tid. Järnvägsnätet var ännu inte utbyggt och den sena våren gjorde att de norrländska hamnarna var isbelagda. Hjälpen försenades och bristande administration gjorde att de mest behövande inte fick någon större del av hjälpen. Situationen satte fart på emigrationen som kulminerade något årtionde senare.

1868 uppfördes södra och västra kyrkogårdsmuren vid Borgsjö kyrka som nödhjälpsarbete. Ersättning utgick i form av korn ur sockenmagasinet som fick drygas ut med bark för att räcka. Nödhjälpstagare uppmanades också att vid sidan av bark dryga ut mjölet med ätbara lavar.

Trots nödår var 1867 ett rekordår för svensk spannmålsexport. Stora mängder av havre exporterades till England och London där havren utgjorde föda till hästarna som drog spårvagnarna på Londons gator. Ur den synpunkten utgjorde svagåret 1867 ett fördelningsmisslyckande lika mycket som ett nödår av andra orsaker.

Några nödår i svensk historia:
1696-97
1708-09
1710-13 (Utbrott av pest i Mellansverige och södra Sverige.)
1770 (Sverige hade ca 2 036 000 inv. 5 % dog, ca 100 000)
1784
1867-68