Frithjof Gustafsson, Överturingen – urmakare, fotograf, musiker och pedagog

Frithjof Gustafsson i Överturingen, f. 1869,  d. 1945 var både praktiskt och musikaliskt begåvad utöver det vanliga. Hans föräldrar var fattigt folk och det var knappt med försörjning och mat, men det gick ju på något vis. Innan han kom i skolåldern råkade han allvarligt skada sitt vänstra knä. Föräldrarna kunde inte skaffa medel för att besöka en läkare, utan benet fick läka ihop utan sakkunnig vård. Frithiof blev därför funktionshindrad hela sitt liv. Han lyckades klara av att cykla där vägarna inte var så kuperade men trampade bara med högerbenet.

I slutet av 1870-talet emigrerade hans föräldrar till Amerika och Frithjof fick stå och se sin mor och far åka iväg för att aldrig mer återse dem. Han ansågs nämligen inte tillräckligt stark att resa med, liten som han var och därtill mycket låghalt.

Hans musikaliska begåvning visade sig tidigt och en vänligt sinnad skollärare tog sig an honom och lärde honom noter och att spela piano. Frithjof hade snart passerat sin lärare i musikalisk färdighet. Musiken blev hans tröst i saknaden efter föräldrarna.

På grund av sitt handikapp kunde inte Frithjof utföra något tungt kroppsarbete. Han fick därför gå i lära hos en urmakare i Haverövallen. Under en period fick Frithjof arbete som musiker på en stumfilmsbiograf i Umeå. Han hanterade inte bara piano utan fiol, dragspel och diverse blåsinstrumet. Tiden som biografmusiker i Umeå inföll kring 1890 och några år framåt. Efter tiden i Umeå återvände han till Haverö och Överturingen. Där drev han urmakeriverksamhet men var även fotograf och privat musiklärare. Många är de musiker och spelmän i Haverö som har gått i lära hos Frithjof. Musiken var så viktig för honom att han avstod från att ta betalt av dem han gav lektioner i fiolspel, notläsning eller pianospel.  

    Frithjof Gustafsson

Ett och annat musikeruppdrag vid sidan av urmakeriet och arbetet som fotograf höll honom med en mager inkomst. Man kan med fog säga att han levde fattigt. Bönderna i Överturingen hade dock byggt en liten stuga på en allmänning i Bursnäs åt honom, en stuga med ett litet kök och ett litet rum. Där fick Frithjof bo gratis och byborna försåg honom med ved så att han kunde hålla sig nödtorftigt varm vintertid. 

Frithjof stuga i Bursnäs, Överturingen

Frithjof hade gott renommé som musiker, upptecknare, musikskapare och arrangör. Spelmannen Jon Erik Öst tittade ofta in när han hade vägarna förbi och stannade när han kunde några dar för att fiska tillsammans med Frithjof.  Frithjof var helnykterist och engagerad i  godtemplarna som ägnade sig mycket åt sång och musik i Haverö i slutet av 1800- och början av 1900-talet.

Frithjof blev på äldre dar svag och orkeslös, mycket p.g.a. undernäring. Kommunen försökte locka honom på ålderdomshemmet i Haverövallen men bilden av gamla tiders fattighus i färskt minne gjorde att han avböjde. Då gav ålderdomshemmet honom erbjudandet att för fri mat och logi plus en mindre ersättning komma och laga och underhålla klockorna på hemmet. När det arbetet var klart fanns en orgel med stort renoveringsbehov att fortsätta med. Frithjof piggnade till men under arbetet med orgeln avled han. Det mesta av det notmaterial, eget och andras, som Frithjof samlat genom åren städades ut och brändes upp. Frithjofs lilla stuga lär dock finnas kvar i Bursnäs liksom minnet av en stor musiker och spelman.

Källor:

SVA 264:5 Anteckningar om spelmän av Nils Olsson

Evert Dvärby: Spelmän i Haverö. 1982 (Evert Dvärby lärde sig spela fiol av Frithjof Gustafsson)

Ingemar Magnusson, Överturingen (Kompletterande uppgifter samt foto av Frithjof och hans stuga)

På 1830-talet kan man tala om att det fanns varg

På 1830-talet fanns det förskräckligt mycket varg i skogarna i Borgsjö. Det gick inte en dag utan att fäbodjäntorna måste slåss  med de där odjuren. En morgon när bopigorna på Granboåsen återvände till vallen, hade vargen under natten tagit arton smådjur.

En natt något senare vaknade fäbodjäntorna av att fåren sprang och bräkte runt fähuset. Då de tittade efter såg de att två vargar hade tagit sig in bland fåren och de brydde sig inte det minsta om att bopigorna skrek och hoade. En av flickorna kastade en bilyxa mot vargarna som då sprang undan. Men de sprang inte långt utan satte sig ned i närheten och ylade. Då svarade det med ylande bort över bergen och inifrån skogen. Så fullt av vargar var det i trakterna.

En höst kom det åtta vargar intill gärdesgården där kreaturen vistades. En av vargarna var så djärv att den hoppade in i inhägnaden och snappade åt sig en killing. När vargen skulle ta sig tillbaka ut igen tappade den killingen som bopigan snappade åt sig. Killingen klarade sig utan större men från äventyret.

Det sas till och med att vargarna en gång åt sig in genom gödselgluggen till gethuset på en bondgård i Sillre. Dagen efter fanns det bara huvudena kvar av getterna i bindslena.


Källa: Uppteckning av Levi Johansson 1908 efter Marg. Persdotter, Granboda f. 1827

Levi Johansson alias Stornäs-Jonke

Levi Manasse Johansson föddes 1880 som oäkta son till pigan Sofia Eriksdotter på Stornäset vid Kultusjön i Vilhelmina socken. Han bodde med sin morfar och mormor fram till sitt åttonde lavnadsår. Levi flyttade då till sin mor Sofia som hade gift sig med fjällbonden Fredrik Andersson i Raukasjö, Frostviken. I den stora syskonskaran på sju barn fanns bl.a. Ulrika Lindholm som sedan skulle bli en av de mer betydande traditionsbärarna av folkliga visor.

Levi hade en svår och fattig uppväxt med hårt arbete som getare och lilldräng hos bönderna kring Stora Blåsjön men hade en obändig vilja att ta sig ur fattigdomen. I skolan visade han sig vara ett läshuvud av stora mått och fick därför  1898 ett lån på 300 kronor av Frostviken socken för att studera till småskollärare . 1902 kom han in på folkskoleseminariet i Härnösand och 1906 började han sin lärarbana som folkskollärare i Hammerdal.

Som lärarstuderande och ung nyutexaminerad lärare drygade han ut ekonomin genom att åka runt och göra uppteckningar för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, Nordiska Museet och Norrlands Kulturhistoriska Museum (idag Murberget). Han uppträdde somrarna 1906-1907 (även senare) även som bondkomiker med artistnamnet Stornäs-Jonke och berättade historier på Vilhelminamål . Under hela sin tid i i Fränsta, Torps socken förknippades han med detta namn trots att han då för länge sedan lagt artisteriet på hyllan.

Redan 1908 var han aktiv som insamlare och upptecknare i västra Medelpads socknar. 1910-1911 tjänstgjorde han i Torp och några uppteckningar finns från den tiden. 1922 fick Levi fast tjänst i Torps socken, först i Sör-Hångsta och sedan i Fränsta, där han blev kvar till sin pensionering 1940. Levi gjorde uppteckningar i västra Medelpad även efter pensioneringen.

1911-1921 arbetade Levi i Lundsved, Söderfors församling i Uppland. Under denna period gjorde han uppteckningar för Kulturhistoriska Museet i Härnösand. Efter en kort period i Fyrås i Jämtland 1920-1921 återvände han till Fränsta i Torps socken.

Levi var en omvittnat hård lärare. Visserligen var skolaga tillåten och vanligt förekommande på den tiden. Levi tycks ha nyttjat bestraffningsformen oftare än många andra och faller därmed som vuxen in i ett mönster som han själv som barn varit offer för. Morfadern, som var något av en tusenkonstnär, intresserade Levi för slöjd. Slöjden blev också hans favoritämne och han tycks ha varit mest accepterad i rollen som slöjdlärare.

Levi Johansson som ung folkskollärare.

Han var en sammansatt person och samarbetet med kollegor och ortsbor kärvade betänkligt. Med sin kompromisslösa hållning och sitt ofta råa språkbruk stötte han sig med många och blev med åren allt mer isolerad. Hans äktenskap med Gerda Antonia född Grass var barnlöst och inte särskilt lyckligt.

Han trivdes bäst bland folk i stugorna och i bastuföreningens bastu på lördagarna tillsammans med helglediga skogshuggare och timmerkörare. Här var han i centrum för allas uppmärksamhet med sina historier och skrönor.

1938 köpte han en tomt i Ålsta, där han 1940 lät uppföra ett bostadshus. Huset var något märkligt eftersom det saknade fönster mot sörsidan och byvägen. På en fråga om detta lär Levi ha svarat: - Jag vill njuta mitt otium och jag vill inte se hur man galnas på vägen.

Han framhöll ibland med stolthet, att han var oäkta son till vallpigan Sofia Eriksdotter från Raukasjö. Känslan av att vara mindre värd trängde då och då upp till ytan. Han såg det som något av en personlig revansch, när han blev promoverad till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet 1949. På det hela taget var Levis betydelse som folklivsforskare betydligt mer uppmärksammad ute i landet än hemma i Torp. Hans hjärta fanns hela tiden i Frostviken och där lade han också tyngdpunkten i sin forskning.

Den första april 1955 avled Levi efter några dagars sjukdom. Eftermälena var tämligen kortfattade i medelpadska lokalpressen. Större var uppmärksamheten i Jämtland och i rikspress. Särskilt betydelsefull fick han aldrig känna sig i Torp. Hans betydelse som folklivsforskare, författare och upptecknare är dock otvetydig och har på intet sätt minskat med åren. 1947 utkom Levi med sitt livsverk ”Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken”. 

Annons i Ånge-Tidningen 11 september 1909.

Artikel i Ånge-Tidningen 11 september 1909.

Den stora ormen i Borgsjö

För ca åttio år sedan berättade den då åttioåriga Katarina Forsberg i Gudmundsbyn, Skön den fantastiska historien om jätteormen i Borgsjö.

Det här hände när Katarina var ung och fortfarande bodde i Borgsjö. Mycket folk var samlade på gårdarna för det var slåttertider.

- Plötsligt fick vi höra skrik och tjut från grannens och till en början trodde vi att att något av barnen , som sprang och lekte vid stranden, ramlat i sjön. Men snart blev vi varse annat. Vi såg hur säden liksom plöjdes åt sidorna av ett stort odjur. Det blev liksom ett dike, där det drog fram. Diket gick rakt som ett streck så långt vi kunde se. Ett tu tre kom det rakt emot oss. Det var en orm i jätteformat. Huvudet höll det upp i jämnhöjd med sädesaxen. Det var försett med flera manar. Kroppen hade en tjocklek som en stor mjölkkanna och var en fem sex meter lång.

Vi var naturligtvis halvt ihjälskrämda, men fann en liten tröst i att odjuret passerat granngårdarna utan att anfalla någon. Dess hastighet var inte särskilt stor, ungefär bara som när man lunkar efter en väg. Vi hade därför haft god tid på oss att springa in i storstugan och slå igen dörren efter oss, men vi kom oss inte för att göra det, utan stod som fastnitade. Odjuret kom närmare och närmare och jag kunde höra mitt hjärta slå, så rädd var jag. När det var mitt för oss vände det huvudet emot oss och vi såg en smal röd tunga röra sig i det fula gapet.
Ormen stannade emellertid inte utan fortsatte på den inslagna riktningen rakt mot Borgsjön, där den gav sig ut och simmade så långt vi kunde se med huvudet högburet över vattnet. Vi såg aldrig till den senare men folk gick länge och var rädda att odjuret skulle komma upp från sjön. Och i den sjön vågade jag aldrig sedan bada. Ja, det var en orm det. Det var allt annat än de ”strumpeband” som man kan få se nu, avslutade hon sin berättelse.

Sagomonster i form av stora ormar, s.k. lindormar, har varit ganska vanligt förekommande i nordisk folktro. En form av lindorm var godvillig och kunde, trodde man, vara en förtrollad prins. Namnet har den fått genom att den ansågs övervintra i gamla lindar. Den förde tur med sig om man kunde fånga den eller beröra den.
 Den andra typen av lindorm var ondsint och farlig för människan. Den förflyttade sig genom att bita sig själv i svansen och rulla fram som ett hjul. Den godvilliga lindormen förekommer i folkvisor och medeltida hjältedikter bl.a. Odjuret i ovanstående berättelse liknar närmast en kombination av lindorm och sjöodjur.

Källa:
Artikel funnen i klippbok förd av Henning Tomasson omfattande åren 1935-1937. Ingen uppgift finns om när exakt och i vilken tidning artikeln var införd.

Borgsjö på 1940-talet.

Kvarnen i Hallsta

Det har funnits en kvarn i Hallstaströmmen. Kvar idag finns endast fundamentet av betong och stenar som är rester av stenkistor till inloppet.  Kvar är däremot kvarnstugan uppe vid gamla byavägen.
Ulrik Engman, f. 1923, kommer ihåg när han som ung grabb följde med sin far till kvarnen i Hallsta. Det här måste ha varit tidigt 30-tal. Problemet med transporterna till och från kvarnen var den kraftiga lutningen ner till kvarnhuset. Det var besvärligt för hästarna då lasten tryckte på utför om man inte hade s.k. bakgjord på hästen. Sedan fanns det inget utrymme att ta fart med det tunga lasset när man skulle hämta mjölsäckarna efter nån dag. Den mjölnare som fanns i Hallsta när Ulrik var ung hette Melker Bergström, som hade tagit över kvarnen efter C E Holmgren. Det fanns en kvarn i Hallstaströmmen så tidigt som 1840.

I Ljunga Älvs Flottningsförenings (LÄF) arkiv finns handlingar som rör kvarnen i Hallsta. Ägaren till kvarnen begärde 1924 ersättning för skador som skett på kvarnen i samband med flottningen. Ägaren hävdade att kronhjulet till kvarnen skadats så att det måste bytas ut. De syningsmän som utsågs ansåg det inte bevisat att virket skadat kvarnen. LÄF ansåg vidare att det inte var självklart att de var tvungna att hålla vålgrind d.v.s. ett galler som förhindrade större föremål, som kvistar och stockar att ta sig in i kvarnen. LÄF hade reparerat intagsdammen 1917 och 1919-1920. I en skiöljedom 1937 ålades LÄF att betala en tredjedel av aktuella reparationsarbeten på kvarnkistan. Trots reparationer tog vårfloden överbyggnaden på stenkistan. Kvarnägaren påstod att skadorna berodde på att man stenat igen en fyra meter bred sluss i en damm belägen mellan Hallstaholmen och Hansénholmen. Dammen hörde till ett gammalt fiskhus som raserats.

Enligt handlingar ska kvarnen ha brunnit 1939. Enligt Thore Mattsson, Hallsta köpte Melker en kvarn i Njurunda som monterades ner och byggdes  upp igen i Hallsta. Till kvarnen hörde en generator som gav lyse till kvarn, kvarnstuga och ladugård. Själva kvarnen var fortfarande vattendriven.

En uppgörelse mellan LÄF och kvarnägaren gjordes 1940. LÄF utförde och bekostade reparation av intagskistan och ägaren skulle avstå från krav på tidigare uppkomna skador på intagskistan.
Ångefallens Kraft AB köpte kvarnen 1956. Kvarnbyggnaden såldes till Einar Wiklund i Parteboda som rev kvarnen 1959 och återanvände delar av byggnaden till ett foderförråd i Parteboda.

Källor:
Borgsjöbygden 2009
Nordberg, Perola. Ljungan. Vattenbyggnader i den näringsgeografiska miljön 1550-1940, 1977, s. 542-543.
Intervju med Ulrik Engman, Hallsta 2015-05-25

Kvarnstugan

Kvarnen före branden 1939

Kvarnen efter branden

Karta 1928 över Hallstaströmmen och kvarnen.