Levi Johansson alias Stornäs-Jonke

Levi Manasse Johansson föddes 1880 som oäkta son till pigan Sofia Eriksdotter på Stornäset vid Kultusjön i Vilhelmina socken. Han bodde med sin morfar och mormor fram till sitt åttonde lavnadsår. Levi flyttade då till sin mor Sofia som hade gift sig med fjällbonden Fredrik Andersson i Raukasjö, Frostviken. I den stora syskonskaran på sju barn fanns bl.a. Ulrika Lindholm som sedan skulle bli en av de mer betydande traditionsbärarna av folkliga visor.

Levi hade en svår och fattig uppväxt med hårt arbete som getare och lilldräng hos bönderna kring Stora Blåsjön men hade en obändig vilja att ta sig ur fattigdomen. I skolan visade han sig vara ett läshuvud av stora mått och fick därför  1898 ett lån på 300 kronor av Frostviken socken för att studera till småskollärare . 1902 kom han in på folkskoleseminariet i Härnösand och 1906 började han sin lärarbana som folkskollärare i Hammerdal.

Som lärarstuderande och ung nyutexaminerad lärare drygade han ut ekonomin genom att åka runt och göra uppteckningar för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, Nordiska Museet och Norrlands Kulturhistoriska Museum (idag Murberget). Han uppträdde somrarna 1906-1907 (även senare) även som bondkomiker med artistnamnet Stornäs-Jonke och berättade historier på Vilhelminamål . Under hela sin tid i i Fränsta, Torps socken förknippades han med detta namn trots att han då för länge sedan lagt artisteriet på hyllan.

Redan 1908 var han aktiv som insamlare och upptecknare i västra Medelpads socknar. 1910-1911 tjänstgjorde han i Torp och några uppteckningar finns från den tiden. 1922 fick Levi fast tjänst i Torps socken, först i Sör-Hångsta och sedan i Fränsta, där han blev kvar till sin pensionering 1940. Levi gjorde uppteckningar i västra Medelpad även efter pensioneringen.

1911-1921 arbetade Levi i Lundsved, Söderfors församling i Uppland. Under denna period gjorde han uppteckningar för Kulturhistoriska Museet i Härnösand. Efter en kort period i Fyrås i Jämtland 1920-1921 återvände han till Fränsta i Torps socken.

Levi var en omvittnat hård lärare. Visserligen var skolaga tillåten och vanligt förekommande på den tiden. Levi tycks ha nyttjat bestraffningsformen oftare än många andra och faller därmed som vuxen in i ett mönster som han själv som barn varit offer för. Morfadern, som var något av en tusenkonstnär, intresserade Levi för slöjd. Slöjden blev också hans favoritämne och han tycks ha varit mest accepterad i rollen som slöjdlärare.

Levi Johansson som ung folkskollärare.

Han var en sammansatt person och samarbetet med kollegor och ortsbor kärvade betänkligt. Med sin kompromisslösa hållning och sitt ofta råa språkbruk stötte han sig med många och blev med åren allt mer isolerad. Hans äktenskap med Gerda Antonia född Grass var barnlöst och inte särskilt lyckligt.

Han trivdes bäst bland folk i stugorna och i bastuföreningens bastu på lördagarna tillsammans med helglediga skogshuggare och timmerkörare. Här var han i centrum för allas uppmärksamhet med sina historier och skrönor.

1938 köpte han en tomt i Ålsta, där han 1940 lät uppföra ett bostadshus. Huset var något märkligt eftersom det saknade fönster mot sörsidan och byvägen. På en fråga om detta lär Levi ha svarat: - Jag vill njuta mitt otium och jag vill inte se hur man galnas på vägen.

Han framhöll ibland med stolthet, att han var oäkta son till vallpigan Sofia Eriksdotter från Raukasjö. Känslan av att vara mindre värd trängde då och då upp till ytan. Han såg det som något av en personlig revansch, när han blev promoverad till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet 1949. På det hela taget var Levis betydelse som folklivsforskare betydligt mer uppmärksammad ute i landet än hemma i Torp. Hans hjärta fanns hela tiden i Frostviken och där lade han också tyngdpunkten i sin forskning.

Den första april 1955 avled Levi efter några dagars sjukdom. Eftermälena var tämligen kortfattade i medelpadska lokalpressen. Större var uppmärksamheten i Jämtland och i rikspress. Särskilt betydelsefull fick han aldrig känna sig i Torp. Hans betydelse som folklivsforskare, författare och upptecknare är dock otvetydig och har på intet sätt minskat med åren. 1947 utkom Levi med sitt livsverk ”Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken”. 

Annons i Ånge-Tidningen 11 september 1909.

Artikel i Ånge-Tidningen 11 september 1909.