Näringsidkare och annat folk i Alby (4) - Sofiero nr 1 (Ovansjö 33:8)

Bagaren Johan Alfred Jonsson Allfond, född i Hallingeberg i Kalmar län, flyttade från Torpshammar till Alby 1898. Han hade ändrat stavningen av sitt efternamn till Ahlfont när han den 17 okt 1898 köper en tomt, Sofiero No 1, av Trävarubolaget Svartvik för 140 Kr. I församlingsboken står han upptagen som bagare, men han registrerar dock sin bagerirörelse först den 25 maj 1906. 1908 flyttar Ahlfont från orten. 

En ny bagare flyttar in 1909. Det är Elvira Sjöqvist, född 1880 i Sköns församling, maken Daniel Magnus Sjöqvist född i Gideå, står i handelsregistret med som prokurist. Den 23 april 1914 försätts Sjöqvists bageri i konkurs. 

Den 5 maj 1914 köper Ahlfont tillbaka fastigheten från konkursboet.
Den 7 Mars 1918 tog Alfred Ahlfonts son Frits Alfred Edvin Ahlfont över bageriet. Johan Emil Andersson köpte bageriet den 1 augusti 1925. Emil Andersson hade arbetat som bagare i Alby redan 1903-1905. Emil Andersson avled 1939. Därefter drevs bageret av Emil Anderssons son Sune Emilsson.

Stefan Hägglund

Interiör från bageriet vid mitten av 30-talet           

Från vänster står  John Vikström   Emil Andersson
Sune Emilsson  Knut Frölund

Näringsidkare och annat folk i Alby (3) – Nyhem 1 (Ovansjö 33:4)

August Sandberg kallade sig ”rättare” när han kom till Alby i augusti 1898. Han köpte fastigheten Nyhem No 1 i juli 1899. Han pysslade tydligen med lite av varje, församlingsboken anger, handlande, kolmottagare, kronofjärdingsman. Han avled 1913, därefter hyrde änkan Hilma ut en del av byggnaden. Hilma Sandberg avled 1941.

Skomakaren och spelmannen Gullik Falk bodde här från 1913 fram till sin död 1928.

Spelmannen och skomakaren Gullik Falk

1946 flyttade polisen Nestor Wikström in i fastigheten. Han kom till Alby redan i januari 1924. Den första tiden i Alby gick åt till att jaga hembrännare, under åren blev det någonstans mellan 50 och 100 beslagtagna apparater. Han arbetade även som fjärdingsman som titeln på de lokala landsortspoliserna var fram till 1954.  1965 blev polisväsendet statligt och då ändrades tjänstebeteckningen till ”poliskonstapel”.

Siste ägare till fastigheten var Lage Nyhlén.


Stefan Hägglund

Nestor Wikström på sitt kontor

Nestor Wikström vid ett av de närmare hundra
hemmbränningsaggregat han lyckades spåra upp
under sin karriär.

Näringsidkare och annat folk i Alby (2) – Porsbyn nr 1 (Ovansjö 33:2)

Porsbyn No 1, det var den första tomt som styckades av från stamfastigheten Ovansjö Nyhemman No 1. Ursprunglig fastighetsbeteckning var Ovansjö Nyhemman 1:2. Köpare var handlaren Johan Erik Rodenius  som var dalmas, men han hade en tid varit verksam som handlare i Östavall. Han registrerade sin handelsrörelse den 22 juli 1898. Att den fastigheten valdes först var naturligt för en person som avsåg att bedriva handel. Den låg ju strategiskt väl placerad efter vägen mellan Ånge och Haverö och inte så långt ifrån Alby station. Han marknadsförde bland mycket annat en sårbalsam kallad ”Erodén” som han sade sig ha uppfunnit. Den var enligt Rodenius ”ett beprövat och erkänt läkemedel för följande åkommor, nämligen: bensår, liggsår, frostskador, åderbråckssår, skärsår, ridsår, brännsår, skoskav, klåda, nariga och spruckna händer, eksem, såriga bröstvårtor m.m.” Den 22 juni 1901 försattes Rodenius i konkurs.

Den 5 sep 1902 köptes fastigheten av Anders  Persson Forsberg, han  hade tidigare varit verksam som skräddare i Östavall och fortsatte sin verksamhet i Alby. Vid den tiden fanns fyra byggnader på fastigheten. Han hyrde även ut en lokal till Tekla Hildigard Hellström som var född i Adolf Fredriks församling i Stockholm den 17 februari 1871. Hon arbetade som fotografbiträde i Stockholm från 1890. 1899  etablerade hon en egen fotofirma. Hildigard Hellström flyttade till Alby 1901 och blev kvar till 1918 då hon flyttade till Arboga.  

Samtida med Hildegard Hellström var även fotografen Otto Hellberg, rörelsen etablerades i Järpen 1895. Otto Hellberg kom till Alby 1899, var han hade sin atelje har dock inte gått att utröna. Som fotograf i Alby verkade även Per Johan (John) Forsberg som var son till Anders Persson Forsberg och han var född  i Färila 1874. 

1903 kom John Forsberg till Alby första gången. Ett och ett halvt år stannade han innan han flyttade till Haverö. Han flyttade tillbaka från Haverö 1910. Blir kvar i Alby till 1931 då han flyttar till Rätan.

I början av 1930-talet förvärvar trävaruhandlaren och Kronojägaren Jonas Edvard Eriksson fastigheten. Därefter kommer Ludvig Lindell som ägare. Han har en rumsuthyrning som i folkmun kallas ”Juckebo”och upplåter även en lokal till brottarklubben.                                                           

Stefan Hägglund, 2016

Alby, Porsbyn nr 1 idag.

Näringsidkare och annat folk i Alby (1) - Ovansjö Nyhemman 1 ”Väster om järnvägen” 1898-1950

När byggnadsarbetena av industrierna vid Alby station påbörjades 1898 och folk strömmade till området runt stationen öppnades en ny marknad för handlare och hantverkare. Enligt Carl Löjtners skrift ”Alby förr och nu” som utkom 1900 sägs att det då fanns åtta diversehandlare, två charkuteriaffärer, två bagerier, en brödfilial, två caféer, en manufakturaffär, en kortvaru- och sybehörsbutik, två svagdricksbryggerier, ett lemonadbryggeri och sex matserveringar. Har inte kunnat lokalisera alla företagare som var verksamma år 1900, men en hel del har kunnat lokaliseras.

Området väster om järnvägen

Skogsområdet som hörde till Ovansjö Nyhemman No 1 (Gräsa) köptes under senare delen av 1800-talet av James Dicksson & Co. Äganderätten fördes sedan över till Trävarubolaget Svartvik som, när industrierna började byggas, styckade av och sålde tomter, enligt en tomtkarta som upprättades av vice kommissionslantmätaren Felix Winter 1898. Området låg huvudsakligen väster om järnvägen vid Alby järnvägsstation. Delen öster om järnvägen kom att kallas ”Kartrumpa” eller som den slutligen blev kallad ”Kattrumpa”. Den avstyckningskarta som upprättades 1898 stämmer väl med dagens tomtindelning. Området ser på många punkter likadant ut i dag, 118 år senare. 

Stefan Hägglund, 2016

Olof Magnus Bergman 1865-1949, fiolbyggare och möbelsnickare i Erikslund

Det finns fortfarande fioler i omlopp som är tillverkade av möbelsnickaren och instrumentmakaren Olof Bergman i Sillre södra. Han tillverkade även celli, gitarrer, tramporglar och möbler av olika slag.

Olof Magnus Bergman föddes i Döviken i Lockne församling. Fadern som var hästjägare, en militär titel och befattning, dog när Olof endast var fem år gammal. Efter några års skolgång blev han snickarlärling i Östersund. 1884. Vid nitton års ålder, flyttar han till Stockholm för att förkovra sig ytterligare som möbelsnickare. I Stockholm kom han via en tysk instrumentmakare i kontakt med fiolbyggande. Via tjänst hos en orgel- och pianobyggare i Uppsala under två år utökade han sitt kunnande i byggande av instrument av olika slag. Åter i Stockholm arbetade han för olika firmor som tillverkade orglar och pianon.  

Olof och Gertrud Bergman.    

Efter perioden i Stockholm återvände Olof i slutet av 1880-talet till sin hemstad Östersund (Brunflo) där han arbetade hos en tysk orgelbyggare vid namn Schuster som en period drev en verkstad där.

Den 3 januari 1882 togs lysning ut mellan hemmansägardottern Gertrud Katharina Påhlsson i Sillre norra, född 1873, dotter till hemmansägaren Paul Persson och dennes hustru Magdalena Gulliksdotter. Magdalena var dotter till den kände spelmannen Gullik Gulliksson, allmänt kallad Spel-Gulle. Nästan direkt efter vigseln i mars 1882 bosatte sig makarna Bergman i Borgsjöbyn och blev där till 1894 då de tog över Spel-Gulles torp Sillre 3:52 Ljungastrand i Sillre södra. Där levde de och verkade de till sin död, Olof 1949 och Gertrud 1952. Paret fick fem barn. Den äldsta Olga Johanna Magdalena f. 1892 gifte sig i Stockholm med konstnären Gabriel Strandberg, far till skådespelaren Jan-Olof Strandberg. En dotter Jenny Viola Marie gifte sig i Hammerdal. De övriga barnen Oskar, Gertrud och Olina (Nina) levde och verkade i hemkommunen.

Oskar Bergman med sin fru Hulda samt systrarna   Viola och  Nina

Olof Bergman har enligt olika uppgifter byggt över 400 fioler förutom några celli samt en och annan gitarr. Fyra orglar tillverkade han sedan han flyttade till Borgsjö.

Fotona nedan visar en gitarr tillverkad av Olof Bergman 1885 som har tillhört Elsa Westling (1899-1963) i Parteboda och sedan Granboda. Instrumentet ägs idag av sonen Anders Westling i Granboda.

Artikeln bygger på efterforskningar om Olof Bergman gjorda av Ivan Johnson 2016, som har givit mig tillåtelse att använda delar av hans arbete i detta inlägg.

Visor från Västra Medelpad (Ånge kommun)

Efter ett långt inventeringsarbete under 1980-talet och ett intensivt redigeringsarbete i slutet av denna period, kom första utgåvan av ”Visor och vissångare i Västra Medelpad” ut 1990. Första utgåvan sålde slut efter några år och allt sedan dess har av och till framförts önskemål om en ny upplaga av samlingen. Efter redigering och tillägg 2008-2009 blev en ny utgåva av vissamlingen aktuell.

Arbetet har genom åren bestått av ett aktivt insamlande av visor via egna inspelningar i Ånge kommun samt inventeringar i centrala, regionala och lokala arkiv. Under arbetets gång har även privata inspelningar ställts till vårt förfogande.

Ett urval av visorna har tecknats ned och försetts med kommentarer och källhänvisningar. En inledande översikt, historik och redogörelse för insamlingsarbetet sätter in visorna i ett större sammanhang. Vissamlingen innehåller också korta biografier över de traditionsbärare som bidragit till samlingen. I dessa delar har den nya utgåvan reviderats samt utökats med ett antal visor som av olika anledningar inte kom med i den ursprungliga utgåvan.

Vi, Roland och Maria Tiger, vill fortfarande rikta ett stort tack till alla informanter och deras anhöriga som på ett avgörande sätt bidragit till innehållet genom att dela med sig av sina visor samt till alla andra som genom ekonomiska bidrag, lån av fotografier och annan hjälp stöttade arbetet med den första utgåvan. Vi riktar ett särskilt tack till Riksarkivet Landsarkivet i Härnösand som gjorde en ny utgåva av publikationen möjlig genom att ge ut ”Visor och vissångare i Västra Medelpad” i sin skriftserie ”Arkiv i Norrland”. Från sammanställarna av vissamlingen är förhoppningen att samlingen ska intressera nya generationer för den folkliga visan.

”Visor och vissångare i Västra Medelpad” finns att beställa från Landsarkivet i Härnösand  tel. 010-476 80 00.

Ett besök på Myckelmyrberget 1942

I mitten av juli 1942, medan kriget rasar runt om i Europa, reser Sundsvalls Postens reporter i det vackra sommarlandskapet västerut med destination Haverö. Resan företas i en De Soto med gengasaggregat. Målet är i första hand det nyuppförda brandtornet på Myckelmyrberget som skulle få telefonförbindelse med yttervärlden under dagen. Reportern hade stämt möte med ordföranden i Haverös skogsbrandstyrelse Axel Öfvergren och brandvakten Nyström som hade tagit sin nya arbetsplats, brandtornet, i besittning. I vilken omfattning Nyström, som också var identisk med en av kolonatsinnehavarna i trakten, arbetade med brandbevakning framgår inte av artikeln. Däremot beskriver Sundsvalls Postens reporter utförligt bilresan mot målet, naturen utanför bilfönstret och slutligen strapatserna att ta sig upp till brandtornet till fots de sista 1,5 kilometrarna. Utsikten från tornet fascinerar och beskrivs utförligt och artikeln missar inte att påpeka att Myckelmyrberget är Medelpads högsta berg, 577 meter över havet.

  Gamla landsvägsbron vid Kölsillre, Haverö

Ett besök gör tidningen också hos en av de två kolonisterna som fortfarande bodde kvar och brukade de fattiga jordar som hade tilldelats dem i det kolonisationsprojekt som 20 familjer lockades till men som endast två fullföljde och skapade sig en hyfsad tillvaro, om än mager. Kolonaten var torp som uppläts på kronans mark för arrende och så småningom med möjlighet till inlösen. Kolonisterna lockades också med möjlighet till skogsarbete inom Domänverket. Den mark som tilldelades var ofta alltför mager för uppodling och löften om arbete för Domänverket uppfylldes för ett fåtal. Målgruppen för kolonisationsprojekten var fattiga och egendomslösa, många från mellersta Sverige. Ett mål var också att avhålla människor från att emigrera. Sundsvalls Posten hälsade på hos kolonisten Jansson som ursprungligen kom från Skinnskatteberg. Han var vid tillfället för besöket i sextioårsåldern och bodde tydligen ensam på gården med sin hund Kimma. I ladugården fanns två tjurar och två kor. Byggnaderna var välhållna, konstaterar reportern, och inne är det prydligt även om mannen inte hunnit bädda sängen. Han klarar djur och hushåll själv utan hjälp av ”det svaga könet” som tidningen uttrycker det.

Edgar Nyström, som i många år var aktiv i Synskadades förening i Ånge, växte upp på Nyströms kolonat. Han berättade vid något tillfälle att man fick en stor skörd av rovor de två första åren på kolonatet. Därefter blev resultatet av odlarmödan magrare. Idag finns knappast några spår av kolonaten vid Myckelmyrberget. Av brandtornet på berget finns idag bara rester. Men utsikten är fortfarande bedårande.

Innan tidningen vänder åter mot Sundsvall tittar reportern och hans chaufför in på Säternybodarna där denna sommar 1942 fruarna Olsson, Forsberg och Öh finns med sina kreatur. I fru Olssons prydliga och lövade fäbodstuga bjuds reportern på ett glas mjölk och han konstaterar att det smakar bättre än den ”blåmjölk” man köper i speceriaffären i stan.   

Galvattnets fäbod, Överturingen, Haverö