Viadukten och väg 83

Viadukten och väg 83 år 1961.

1878 var järnvägsförbindelsen mellan Sundsvall och Ånge, tvärbanan,  etablerad. 1881 hade bygget av stambanan hunnit till Ånge.  De här två datumen utgör starten för stationssamhället Ånge som på nyårsafton 1945 blev köping.

I begynnelsen hade Ånge centrum lite att visa upp. Dominerande var stationsbyggnaden, järnvägshotellet och poststationen. Affärslivet i anslutning till stationen var i det närmaste obefintligt.  Åkrar och en gles bebyggelse präglade  området norr om stationen och bangården.

Köpmangatan var fram till slutet av 1940-talet Ånges affärsmässiga centrum. Man kan se Köpmangatan som en förlängning av Ångebyn. Befolkningsmässigt skulle det dröja innan Ånge centrum dominerade. Då hade man redan byggt Bolbyskolan mellan byn och stationssamhället.

Den trafik som idag passerar Ånge på väg 83 mot Ljusdalshållet eller mot Överturingen var före inledningen av 1950-talet tvungen att åka in i Ånge och svänga vänster vid Sillerströms, passera järnvägen och fortsätta efter Köpmangatan. Trafiken var inte så tät på den tiden och man hade visst överseende med fällda bommar och väntan på växling och passerande tåg. Efter kriget när privat och affärsmässig trafik tog fart blev trafiksituationen snart olidlig.

Bo Arvidsson, som har Ånges järnvägshistoria aktuell, har angivit att viadukten grävdes ut 1946 eller 1947 och att vägen under viadukten byggdes kring 1950. I samband med bygget revs Redins Dam- och Herrekipering som låg i vägen för vägbygget. Sveriges bebyggelse : Västernorrlands län. D. 1. Borgsjö, Haverö och Torps socknar. 1947 anger att Vägförvaltningen i Härnösand hade löst in fastigheten 1946. Efter att viadukt och genomfart stod klara tappade affärsverksamheten  på Köpmangatan genomresande kunder. Ryktet spred sig också bland näringsidkarna på Köpmangatan att SJ planerade att inom kort stänga överfarten vid Sillerströms vilket gav ytterligare incitament för att flytta en del av verksamheterna till centrum. Det skulle dock dröja till 1992 innan överfarten stängdes.

På detta foto från 1949 syns att viadukten under järnvägen är utgrävd. Vägbygget startade något senare.

Redins som låg i vägen för väggbygget och revs.

Vissång i västra Medelpad

Att sjunga visor tillsammans och byta visor var förr en vanlig umgängesform i hemmen, i skogskojorna, i logementen och på fäbodarna. Visor har i alla tider sjungits för att roa och trösta barnen och få dem att sova om kvällen. Visor har sjungits för att underlätta arbetet och visor har sjungits till fest, vid ungdomars lekstugor och  till och med trallats till dans om spelmän saknades.

Vissången har genom åren tagit till sig influenser från många håll och förändrats i takt med samhällsutvecklingen. I och med radions och senare  tevens införande förlorar vissången sin roll som naturlig umgängesform. Talrika bevarade handskrivna visböcker med vaxdukspärmar vittnar om en levande vistradition som idag i stort sett upphört. Ett antal småvisor finns ändå kvar i levande tradition.

En inventering av folkliga visor genomfördes under 1980-talet i västra delen av Medelpad, i Haverö, Borgsjö och Torps socknar. Arbetet genomfördes genom ett aktivt insamlande av visor, genom egna inspelningar och intervjuer samt genom inventering i centrala, regionala och lokala arkiv. Under arbetet ställdes även ett antal privata inspelningar till förfogande i inventeringsarbetet.

Det insamlade materialet representerar en rad influenser och tidslager. Huvuddelen av det insamlade vismaterialet utgörs av småvisor och andra visor som hör det gamla bondesamhället till. Till småvisorna räknas vallvisor, vaggvisor och polsktrallar. Visorna är för det mesta enstrofiga och är troligen orsaken till att de kunnat hållas i minne och föras över från generation till generation.

Den stora befolkningsökningen på landsbygden under 1800-talet skapade ett betydande skikt av egendomslösa som sögs upp av skogsindustrin, av skogsdrivningar inne i landet och av sågverksindustrin i Sundsvallstrakten. Den ökade rörligheten ledde till nya musikaliska influenser bl.a. från Värmland varifrån ett betydande antal skogsarbetare rekryterades till västra Medelpad. Etableringen av de kemisk-tekniska industrierna i Alby och Ljungaverk i slutet av 1800-talet innebar genom betydande inflyttning motsvarande influenser. Nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen introducerade också nya former för musikutövning men även en alternativ repertoar av sånger och visor.

Införandet av den obligatoriska folkskolan i mitten av 1800-talet innebar på sikt även en normering av repertoar och sångsätt.

Genom utbyggnad av stambanan och en successiv förbättring av vägnätet tillsammans med lönearbetets tydligare uppdelning av arbete och fritid ökas människors fria tid och geografiska rörlighet. De musikaliska influenserna ökar i motsvarande omfattning plus att människors fritid blir kommersiellt intressant.

En viktig spridningskälla för den folkliga visan var skillingtrycken som hade sin höjdpunkt från mitten av 1800-talet till 1920-talet. Via skillingtrycken spreds de långa sentimentala kärleksvisor vi förknippar med genren. Revykupletter och bondkomikervisor var också ett vanligt inslag i utgåvorna tillsammans med traditionella folkvisor.

Tre norrländska visor

De flesta visor i visinventeringen finns i varianter i hela landet och vissa finns även i svensk-finsk och norsk tradition. Det finns även visor med influenser från anglo-saxisk och tysk tradition. Men det finns intressant nog i inventeringen tre småvisor som av allt att döma har ett utbredningsområde begränsat till de nordligaste landskapen. Det är Lill-Pelle, Ho Maja och Piga gick uti baste.

Lill-Pelle

Lill-Pelle är den vanligaste småvisan i inventeringen. Den finns i sju varianter i materialet och flera av de intervjude kunde påminna sig ha hört visan i sin barndom. Visans innehåll har en koppling till traditionen med nattfrieri men visan som sådan har mest använts som vaggvisa. Den första varianten av visan är efter Alida Östlund som var född och uppvuxen i Haverö. Den andra varianten Lill-Pelle spring kring upptecknad efter Selina Hansson, Västerede, Borgsjö är unik för västra delen av Medelpad men finns upptecknad i Hälsingland.

Piga gick uti baste

Nedanstående visa sjöngs enligt Anders Forsgren från Korsnäset i Gimåfors då man hade barnet i knät eller i skacka som han uttryckte det. Visan finns i två varianter i inventeringen, båda från nordöstra delen av  Torps socken. Visan finns sparsamt upptecknad i de nordligaste landskapen.

Ho Maja

Den tredje visan med norrländskt utbredningsområde är Ho Maja. Visan har anknytning till fäbodtraditionen och handlar om ett får som skingrats från de övriga och återfinns väst i berget. Någon ropar till en som heter Maja om detta. Fåret känns igen på att det har ett hål baktill på örat och en skåra framtill. Av det kan fårets ägare, farmor i visan, identifieras. Visan är upptecknad efter Anders Forsgren, Korsnäset, Gimåfors. I inventeringen finns även en variant upptecknad efter Erika Frölander, Ånge som har visan i Ångermanländsk tradition.

Källor:

Svenska barnvisor och barnrim (1975) samlade och ordnade av Johan Nordlander. Facsimileutgåva med tillägg, inledning och register av Lars Furuland. Stockholm, 326 s.

Visor och vissångare i västra Medelpad (2009). Urval och kommentarer: Roland Tiger, nedteckningar: Maria Tiger. Reviderad och utökad utgåva. Utgiven av Landsarkivet i Härnösand. 214 s.

  

Det nya kapellet I Östavall (1910)

Det nya kapellet i Östavall, bekostadt af grosshandlaren J Byström därstädes, invigdes högtidligen i söndags i närvaro af omkring 400 personer.

Det vackra kapellet har på nedre botten en större sal med läktare samt ett kök och på öfre våningen en mindre sal samt för vaktmästaren en lägenhet på ett rum och kök.

Invigningshögtidligheten började kl. 10.30 f.m. af grossh. Byström som hälsade de närvarande välkomna och uppläste en psalm samt nedkallade Guds välsignelse öfver de som nu närvoro och dem som under kommande dagar komma att besöka detta hus. Herr B. tillkännqagaf härefter att han som gåfva  öfverlämnade kapellet till till Alby och Östavalls brödraförening.

Efter en gemensam sång höll missionssekreteraren Sjöholm från Stockholm en anslående predikan öfver dagens högmässotext hvarefter direktör Dahlin från Stockholm talade öfver 10 kap. 34-43 v. i Apostlagärningar.

Middagsrast hölls därefter till kl. 3 e.m. då mötet fortsattes med predikan af predikant Lindström från Östersund och hr Sjöholm.

Sedan kaffe, mjölk och smörgåsar serverats hölls ett kort föredrag af hr P. A. Stark från Östavall hvarefter direktör Dahlin afslutade invigningsfesten, som var i allo treflig och väckande och helt säkert af alla närvarande skall bevaras i godt minne.

Notis i Ånge Tidningen 15 oktober 1910

Takspån

Takbeklädnad i form av spåntak blev tämligen vanlig under andra hälften av 1800-talet och tillämpades fram till 1940-talet ungefär, på vissa håll längre. Takplåt och taktegel ersatte så småningom takspånen som hade begränsad hållbarhet och dessutom var brandfarliga vid torr väderlek.

Att takspånen fick sådan genomslagskraft berodde naturligtvis på att råvaran fanns att tillgå på nära håll. Den avgörande orsaken till framgången var ändå att spiktillverkning började göras maskinellt under 1800-talet vilket gjorde den förhållandevis billig. Det gick nämligen åt åtskilliga mängder spik för att spika fast spånen på taket.  Ett spåntak kunde hålla 25-50 år beroende på råvarans kvalitet och om man skötte taket genom att regelbundet sopa det rent från löv och barr som drar till sig röta och påskyndar nedbrytningen.

Tillverkningen av spån i bondesamhället skedde främst på två sätt, genom manuell späntning eller genom vattendrivna eller motordrivna spånhyvlar. Manuell späntning var att föredra ur hållbarhetssynpunkt eftersom späntningen inte kapar vedens fibrer och därmed hindrar spånen från att suga åt sig fukt. Metoden var naturligtvis mer tidsödande.

Den bästa råvaran för späntat spån var torrfuror som innehöll mycket kådämnen och kärnved. Furorna måste vara rakvuxna och inte ”solvridna” som man uttryckte det.

På bilden nedan ses Ingemar Magnusson och Kurt Jönsson i Överturingen i arbete med att med späntknivar spänta takspån någon gång på 1950-talet.  De handspäntade spånen blev något tjockare än maskintillverkade.  

Fria skolluncher

I Sverige började fria skolluncher införas fr.o.m. 1946. År 1951 konstateras att samtliga kommuner i Medelpad erbjuder fria/skattefinansierade lunchmåltider för alla barn. Tidigare hade i vissa skoldistrikt förekommit s.k. grötfrukost för fattiga barn. Införandet av skolmåltidsreformen underlättades av att statsbidrag utgick till skoldistrikten för ändamålet. 

Skolmatsal i Bolbyskolans nya del

I Publikationen Medelpads folkskolväsende intill år 1952 konstaterar man att skolorna i Östavall och Erikslund i västra Medelpad hade modernt utrustade kök för måltidsverksamheten. Det var dock lite si och så med utrustning och lokaler på övriga håll i starten. Man hade tagit i bruk en f.d. lärarbostad, ibland korridorer, ibland uttjänta skollokaler eller oinredda vindar. Ibland hyste man in sig i hemvärns- eller militärbaracker eller samlingslokaler.
I de små skolorna kunde maten lagas till på vedeldade spisar. I något fall saknades vattenledning. Vatten till tillagning och disk måste bäras in och värmas på spisen. Något primitivt och tungarbetat på somliga håll men alla barn fick skollunch.

1951 fanns det följande skolor i Haverö: Överturingen, Vallen, Kölsillre, Östavall och Byberget. I Borgsjö fanns skolundervisning i Alby, Ånge, Grundsjön, Hallsta, Näset, Borgsjöbyn, Östby , Erikslund och Ede. I Torps kommun fanns skola i Ljungaverk, Fränsta, Torpshammar, Johannisberg, Gullgård. Finsta, Hjältan, Flata, Nordanede, Naggen, Hjältanstorp, Djupröra, Lillmörtsjön och Finnsjön.

Skolbussen har anlänt till skolbarn från Torp.

Det är 64 år mellan skolmatsedlarna här nedan. Idag är det naturligt med vegetariska alternativ och grönsallader. 1951 fick man i bästa fall vikålssallad med lingonsylt eller uppkokta grönsaker. Inlagd sill eller stekt salt sill utsätter man inte eleverna för idag. Bulgur, quinoa, falafel, couscous och pasta var okända fenomen 1951. Den enda pasta som serverades förr var makaronipudding eller stuvade makaroner.1951 gick man i skolan även på lördag. Man gick inte hela dagen och kunde därför få nöja sig med lättare lunch som mannagrynskaka med saftsås, havresoppa med russin m.m. Jag har inte nämnt fiskbullarna. De var obligatoriska i 1951 års skolmatsedel men återfinns dock inte i det här exemplet som är en standardmatsedel för sex veckor varav tre presenteras här parallellt med Minervaskolans matsedel 2015 för tre veckor. 

Skolmatsedel 1951 och 2015

Vecka I
Måndag	1951:	Mannagrynskaka med saftsås
	2015:	Köttgryta med potatis/ Vegogryta med ostcreme, potatis
Tisdag	1551:	Kålsoppa och ostsmörgåsar
	2015:	Kokt torsk med ägg och persiljesås, potatis/ Vegetariska biffar med bulgur och majsyoghurt
Onsdag	1951:	Köttfärs, stuvad vitkål, potatis
	2015:	Lasagne Verona
Torsdag	1951:	Kokt fisk med persiljesås, potatis
	2015:	Potatis och purjolökssoppa/Pannkaka med sylt och grädde
Fredag	1951:	Pepparrotskött, potatis
	2015:	Färs á la Lindström, sås och potatis/Falafel med gyllene quinoa
Lördag	1951	Klappkräm, rabarber- eller blåbärskräm
Vecka II
Måndag	1951:	Blodpudding med lingon
	2015:	Stekt falukorv och stuvade makaroner/Sojabiffar med örtsås och couscous
Tisdag	1951:	Grönsakssoppa med smörgåsar
	2015:	Chili con carne med ris/ Chili con qourn med ris
Onsdag	1951:	Köttgryta
	2015:	Viltskavsgryta, ris och blåbärsaioli/ Vegogryta med kikärter och bulgur
Torsdag	1951:	Inlagd sill med potatis
	2015:	Stekt torsk med spenatstuvning och potatis/ Tofuröra med spenat och fullkornsris
Fredag	1951:	Kokta grönsaker med korvstuvning
	2015:	Kyckling på ratatouillebädd med ris el. potatis/ Quorn på ratatouillebädd
Lördag	1951:	Risgrynsgröt eller risgrynskaka med saftsås
Vecka III
Måndag	1951:	Stekt falukorv med stuvad vitkål alt. Makaroner eller makaronipudding
	2015:	Falukorv med potatismos/ Sojakorv med potatismos
Tisdag	1951:	Köttsoppa med ostsmörgåsar
	2015:	Kycklinggryta med ris el. potatis/ Kikärtsbiffar, morotzatsiki och ris
Onsdag	1951:	Stekt salt sill med lök och potatis
	2015:	Panerad fisk, remouladsås och potatis/ Couscouspytt med örtdressing
Torsdag	1951:	Pölsa med rödbetor
	2015:	Rotsakssoppa, Pannkaka med sylt och grädde/ Vegetarisk rotsakssoppa med sojafärs
Fredag	1951:	Kalops, potatis, vitkålssallad med lingon
	2015:	Köttfärs i ugnen med lingonsås och potatis/Pastagratäng med aubergine
Lördag	1951:	Havresoppa med plommon eller russin

Frithjof Gustafsson, Överturingen – urmakare, fotograf, musiker och pedagog

Frithjof Gustafsson i Överturingen, f. 1869,  d. 1945 var både praktiskt och musikaliskt begåvad utöver det vanliga. Hans föräldrar var fattigt folk och det var knappt med försörjning och mat, men det gick ju på något vis. Innan han kom i skolåldern råkade han allvarligt skada sitt vänstra knä. Föräldrarna kunde inte skaffa medel för att besöka en läkare, utan benet fick läka ihop utan sakkunnig vård. Frithiof blev därför funktionshindrad hela sitt liv. Han lyckades klara av att cykla där vägarna inte var så kuperade men trampade bara med högerbenet.

I slutet av 1870-talet emigrerade hans föräldrar till Amerika och Frithjof fick stå och se sin mor och far åka iväg för att aldrig mer återse dem. Han ansågs nämligen inte tillräckligt stark att resa med, liten som han var och därtill mycket låghalt.

Hans musikaliska begåvning visade sig tidigt och en vänligt sinnad skollärare tog sig an honom och lärde honom noter och att spela piano. Frithjof hade snart passerat sin lärare i musikalisk färdighet. Musiken blev hans tröst i saknaden efter föräldrarna.

På grund av sitt handikapp kunde inte Frithjof utföra något tungt kroppsarbete. Han fick därför gå i lära hos en urmakare i Haverövallen. Under en period fick Frithjof arbete som musiker på en stumfilmsbiograf i Umeå. Han hanterade inte bara piano utan fiol, dragspel och diverse blåsinstrumet. Tiden som biografmusiker i Umeå inföll kring 1890 och några år framåt. Efter tiden i Umeå återvände han till Haverö och Överturingen. Där drev han urmakeriverksamhet men var även fotograf och privat musiklärare. Många är de musiker och spelmän i Haverö som har gått i lära hos Frithjof. Musiken var så viktig för honom att han avstod från att ta betalt av dem han gav lektioner i fiolspel, notläsning eller pianospel.  

    Frithjof Gustafsson

Ett och annat musikeruppdrag vid sidan av urmakeriet och arbetet som fotograf höll honom med en mager inkomst. Man kan med fog säga att han levde fattigt. Bönderna i Överturingen hade dock byggt en liten stuga på en allmänning i Bursnäs åt honom, en stuga med ett litet kök och ett litet rum. Där fick Frithjof bo gratis och byborna försåg honom med ved så att han kunde hålla sig nödtorftigt varm vintertid. 

Frithjof stuga i Bursnäs, Överturingen

Frithjof hade gott renommé som musiker, upptecknare, musikskapare och arrangör. Spelmannen Jon Erik Öst tittade ofta in när han hade vägarna förbi och stannade när han kunde några dar för att fiska tillsammans med Frithjof.  Frithjof var helnykterist och engagerad i  godtemplarna som ägnade sig mycket åt sång och musik i Haverö i slutet av 1800- och början av 1900-talet.

Frithjof blev på äldre dar svag och orkeslös, mycket p.g.a. undernäring. Kommunen försökte locka honom på ålderdomshemmet i Haverövallen men bilden av gamla tiders fattighus i färskt minne gjorde att han avböjde. Då gav ålderdomshemmet honom erbjudandet att för fri mat och logi plus en mindre ersättning komma och laga och underhålla klockorna på hemmet. När det arbetet var klart fanns en orgel med stort renoveringsbehov att fortsätta med. Frithjof piggnade till men under arbetet med orgeln avled han. Det mesta av det notmaterial, eget och andras, som Frithjof samlat genom åren städades ut och brändes upp. Frithjofs lilla stuga lär dock finnas kvar i Bursnäs liksom minnet av en stor musiker och spelman.

Källor:

SVA 264:5 Anteckningar om spelmän av Nils Olsson

Evert Dvärby: Spelmän i Haverö. 1982 (Evert Dvärby lärde sig spela fiol av Frithjof Gustafsson)

Ingemar Magnusson, Överturingen (Kompletterande uppgifter samt foto av Frithjof och hans stuga)