Takspån

Takbeklädnad i form av spåntak blev tämligen vanlig under andra hälften av 1800-talet och tillämpades fram till 1940-talet ungefär, på vissa håll längre. Takplåt och taktegel ersatte så småningom takspånen som hade begränsad hållbarhet och dessutom var brandfarliga vid torr väderlek.

Att takspånen fick sådan genomslagskraft berodde naturligtvis på att råvaran fanns att tillgå på nära håll. Den avgörande orsaken till framgången var ändå att spiktillverkning började göras maskinellt under 1800-talet vilket gjorde den förhållandevis billig. Det gick nämligen åt åtskilliga mängder spik för att spika fast spånen på taket.  Ett spåntak kunde hålla 25-50 år beroende på råvarans kvalitet och om man skötte taket genom att regelbundet sopa det rent från löv och barr som drar till sig röta och påskyndar nedbrytningen.

Tillverkningen av spån i bondesamhället skedde främst på två sätt, genom manuell späntning eller genom vattendrivna eller motordrivna spånhyvlar. Manuell späntning var att föredra ur hållbarhetssynpunkt eftersom späntningen inte kapar vedens fibrer och därmed hindrar spånen från att suga åt sig fukt. Metoden var naturligtvis mer tidsödande.

Den bästa råvaran för späntat spån var torrfuror som innehöll mycket kådämnen och kärnved. Furorna måste vara rakvuxna och inte ”solvridna” som man uttryckte det.

På bilden nedan ses Ingemar Magnusson och Kurt Jönsson i Överturingen i arbete med att med späntknivar spänta takspån någon gång på 1950-talet.  De handspäntade spånen blev något tjockare än maskintillverkade.