Wiba Konditori

I år 2015 är det 80 år sedan Wiba Konditori i Ånge startade. Kaféet och bageriet drevs av Sigge Petersson och hans fru.  När Sigge gifte sig fick paret ett timmerhus av Sigges föräldrar, som  flyttades från Hälsingland och byggdes upp i Ånge. Det lär vara det grå trähuset som står i hörnet Spångbrovägen / Borgargatan. I källaren i det huset startade det unga paret sitt första bageri. Innan affärshuset längs Järnvägsgatan kom till höll kaféet och bageriet till i ett hus som stod ungefär där Hotell Ånge uppfördes senare. Namnet Wiba står enligt uppgift för Wiener Bageriet.

Det är positivt att vissa verksamheter ändå finns kvar i obruten tradition i tätorten. Wiba är på nytt ett kafé/matställe men nu med namnet Café Wiba eller Tinas Café. Fortfarande talar folk om lokalen som Wiba. Bengt Danielsson har berättat för mig att ungdomen på 1950-talet betraktade Wiba som "fina" kaféet och föredrog Carls på Köpmangatan. Längre fram i tiden blev kaféet ett populärt tillhåll för gymnasieelever som skolkade från lektionerna eller väntade på skolbussen.

Annonserna här nedan var införda i ST respektive Dagbladet Nya Samhället på nyårsafton 1945 inför köpingsbildningen.

Fotot ovan och nedan: Interiör från Wiba Konditori

Turistreklam för Borgsjö anno 1900

Nils Peter Ödman (1838-1911), var född och uppväxt i Åmål. Han kom sedan att verka som lektor vid läroverket i Gävle 1877-1905. Han tillhörde Namnlösa sällskapet och skrev vers och prosa, en hel del reseskildringar bl.a. om en rundresa från Gävle-Storvik-Ånge med avstickare till Sundsvall och Härnösand. Tillbaka till Ånge och vidare till Östersund-Åre-Trondheim och sedan tillbaka igen till Gävle. Nedanstående översvallande skildring av Borgsjöbyn och Bergåsen från tågfönstret finns i SVENSKA MINNEN OCH BILDER/VALDA SKRIFTER af N P Ödman, tryckt 1900. Resan genomfördes något år före 1890. 

… i mitt tycke är den vackraste på hela resan från Storvik. Det är en öfverraskande syn, ty den kommer plötsligt, just när ni tycker, att landskapet börjar bli något enformigt. Tåget har redan saktat något, ni närmar er stationen Erikslund. Titta då ut genom fönstret till vänster och den tafla, ni ser framför er och rätt nära, är den jag menar. Det är ett enstaka, präktigt berg, resande sig till betydlig höjd på andra sidan af en täck liten insjö, vid hvars strand ni rullar fram, och nederst vid bergets fot, invid kanten av sjön, ligger den nättaste lilla by med sin kyrka i midten och sticker af riktigt vackert mot det mörka, höga berget och det blå vattnet. … brytningarna i denna tafla väckte minnen från Rhenstränderna eller, kanske än mer, från det med vårt land mer besläktade Skottland, …

… en mycket städad profryttare i tvål, som liksom jag var mycket förtjust i stället, men af en hel annan anledning: han hade nämligen, till en landthandlare där i den vackra byn nyligen sålt kopiöst med tvål, efter hvad han med stor belåtenhet berättade.

En historia om ångeoriginalet Stromp-Jösse

Elof Johansson hade flera historier om ångeoriginalet Jöns Andersson alias Jösse eller Stromp-Jösse. Det här är en av dem:
Den handlar om när Jösse skulle lasta och bromsa ner en grusvagn från Moradal. Moradal var ett grustag fem kilometer norr om Ånge efter stambanan. Stambanan har en stor lutning från Moradal och ner till Ånge station. Man lastade grus i vagnar och bromsade ner vagnarna utan lok till Ånge station vid vissa klockslag, när banan var ledig.
Jösse hade lastat sin vagn och skulle bromsa ner den till Ånge. Men han råkade skruva bromsen åt fel håll så att bromsen släppte gängan och han fick inte den tillbaka. Vagnen började ta fart och det gick värre och värre. Till slut klättrade Jösse upp på gruslasset och satte sig där och väntade på det oundvikliga ödet. Farten var så hög att hans långa hår stod rakt ut i fartvinden. Han svepte förbi en banvakt efter sträckan. ”Telegrafera till Ånge, telegrafera till Ånge!” skrek Jösse. På den tiden var det inte så stor trafik på banan och av en händelse låg linjen klar genom Ånge och ner emot Sundsvall. Grusvagnen kom dånande genom Ånge bangård och gick ända ner till motluten vid Borgsjö-Ede, en och en halv mil från stationen. Där fick de hämta grusvagnen med ett lok.

Bromsare

Sjöranunkeln finns bara i Ånge kommun i hela Medelpad

Tittade till växtlokalen för sjöranunkeln (Ranunculus lingua) idag (1914-08-03). Fanns även i år stora bestånd i Dysjöån som rinner ut i Ångesjön vid Ånge camping. Stora gula blommor (4-5 cm i diameter) som sticker upp ur vattnet. Medelpads flora missade denna lokal för växten som är sällsynt i norra delen av landet. Vem skulle inte vilja stå i vatten och bara prunka en varm sommardag som denna.

Sjöranunkel förekommer i Norrland på ett tiotal lokaler, alla en bit från kusten, ofta i anslutning till högsta kustlinjen. I Norrland sätter den inte frö utan lever och sprider sig vegetativt i bestånd som är mycket gamla och relikter från en tidigare spridning och varmare klimat.

I Ånge kommun finns i övrigt bestånd av sjöranunkel i Busjöbäcken i Haverö och några enstaka bestånd i Torp. 

Landsfiskalkontoret i Ånge tidigt 1930-tal

1918 i mars månad efterträdde Erik Viktor Ångman Ludwig Löwenstein som flyttat till Långsele. I samband med omorganisation av kronolänsmansorganisationen blev E .V. Ångmans tjänstetitel landsfiskal. Landsfiskalämbetet fanns kvar till 1965 då polisen förstatligades. Ångman var son till Andreas Ångman i Magdbyn, hemmansägare och gästgivare.

1918-1964 hade landsfiskalen, vid sidan av polisiära arbetsuppgifter, ansvar för utmätningsfrågor på landsbygden. Utsökning och indrivning av restskatt utgjorde stor del av hans och hans medarbetares arbetstid fram till 1947, då källskatt infördes, d.v.s. att arbetsgivaren övertog ansvaret att betala in preliminär skatt. 1947 infördes också personnummersystemet för att bl.a. underlätta källskattesystemet. Tidigare hade varje person med inkomst ansvar att själv sköta inbetalning av skatt.

Fotot på landsfiskalkontorets personal i Borgsjö kommun är taget i början av 1930-talet på våren. Polisman Wikström i Alby, på fotot tredje man från vänster, var känd för att nitiskt jaga hembrännare och leta hembränningsapparater ute i skogen. Det finns foton på honom där han stolt poserar vid beslagtagna apparater.

Fjärdingsmännen var kontrakterade på fyra år. De var inte uniformerade men bar uniformsmössa. Fjärdingsmannen Anton Elfvén tyckte det var måttligt roligt att betjäna vid indrivning av restskatter och andra skulder. Det här var på 1930-talet och folk hade det knapert och ojämnt med arbete. Ångman var hård och föreslog ofta utmätning i stället för avbetalningsplaner, om det överhuvudtaget förekom. I värsta fall kunde det bli auktion på lösöre och hus om man låg efter rejält med restskatt och inte kunde betala.

Landsfiskalkontoret låg på Köpmangatan och Ångman hade också sin bostad på samma gata. Arrestlokalen låg inte i landsfiskalhuset utan fanns på baksidan av Handelsbankens hus strax efter järnvägskorsningen på Köpmangatan. Den legendariske ångebon Olle Westin brukade ofta tjänstgöra som arrestvakt.

Fr v: okänd, landfiskalsassistent Sandström (flyttade till Ångermanland),

polisman Wikström i Alby, fjärdingsman Anton Elfvén, landsfiskal Ångman, okänd fjärdingsman, samt Dalsjö polisman i Ånge.

Finkan i Ånge på baksidan av Handelsbankshuset på Köpmangatan.

Köpmangatan i Ånge på 1930-talet. På baksidan av Handelsbankshuset fanns arresten. Längre fram på gatan fanns landsfiskalkontoret (ej synligt på fotot).

Kallstenar

Vi var några som häromdagen satt och diskuterade det gamla talesättet om kallstenar som många fortfarande har i gott minne. Detta med anledning av att det blivit augusti och lite kyligt om nätterna.
I den gamla bondepraktikan kunde man läsa att ”Olov kastar den första kallstenen”. Hur skulle man som barn förr tolka utsagan? Var det någon eller något som påverkade badvattnet genom att kasta i en sten med så stor inneboende kyla att den kunde kyla ner vattnet. Lite mystiskt och spännande var det allt. När man blev äldre förstod man att detta med kallsten var en symbol för att hösten närmade sig. Man borde undvika att bada efter Olovsdagen 29/7. Andra kallstenen kastades på Larsdagen 10/8 och den tredje vid Bartelomeus (Barrmäss) 24/8. Efter detta datum kunde det rent av vara farligt att gå i vattnet, trodde man.

Stora Hotellet finns inte längre men har inte tagit ner skylten

Jag har inte kört gamla Ångevägen Näset-Hermanboda-Ensillre på några år men fick anledning att göra det häromdagen. När man svängt av från 83:an mot Näset möts man fortfarande av reklamen för Stora Hotellet, en rörelse som lade ner för ungefär 40 år sedan. Skylten är förvånansvärt fräsch och man gläds över att den finns kvar. Skylten är faktiskt original men har bättrats på vid något tillfälle i samband med att den togs ned och flyttades. Några lobbade för att skylten skulle återbördas till ursprungsplatsen på laduväggen och så blev det. Hotellet kom till 1916 när Ånge var övernattningsstation och behövde övernattningsmöjligheter. Snart kom nattågen att minska underlaget för hotellrörelsen.
Vem eller vilka som i början drev hotellet vet jag inte men 1940 och framåt är följande personer kopplade till rörelsen: Olof Oskar Tjärnberg (1941-52), Hans André Eriksson (1950-talet), Tyra Krtistina Ellionora Eriksson (1956-), Carl Gustav Delleskog (1963-1973). Viking Svensson tog över 1974 och rörelsen upphörde samma år enligt handelsregistret. Enligt andra uppgifter ska Lorentz Lorandsson ha ägt hotellet i slutet av dess historia. Hotellet revs enligt uppgift 1976..

Källor: Ånge kommuns bildsamling (tillgänglig på nätet i portalen Kulturarv Västernorrland) samt Handelsregistret.

Ånge-tidningen

Ånge-Tidningen gavs ut mellan åren 1908-1912 och var ett nyhets- och annonsblad för västra Medelpad, östra Jämtland och Härjedalen. Det var en sexspaltig fyrsidig tidning i stort format, som kom ut en gång i veckan. Redaktionsarbete och tryckning skedde med Sundsvall som bas. En av redaktörerna var Oskar Åkerberg (se fotot). Utgivningsdag var lördagar. En årsprenumeration kostade 1:50. Tidningen distribuerades också via kommissionärer i de olika socknarna i utgivningsområdet. Det nätverket var tätast i Ånge, Alby och Östavall men glesare mot Torp till. 
De många annonserna under tidningens första år tunnades snart ut, och nyhetsmaterialet blev successivt uppblandat med allmänt nyhetsmaterial från riket och Norrland. Den 21 december 1912, meddelade redaktörerna att tidningen på grund av allt färre läsare och annonsörer skulle upphöra. Särskilt hade det visat sig svårt att hålla kontakten med händelserna uppe i Ånge med en redaktion baserad i Sundsvall.

Iskarneval 1910 i Ringdalen

 På söndagafton gick den årliga iskarnevalen för säsongen å Ringdalens ypperliga skridskobana vid Alby. Vädret var vackert, lagomt kallt med ren norrländsk luft och isen präktig.
Redan före kl. 5, då karnevalen tog sin början, voro stora folkskaror dels åkande dels gående på väg ned till Ringdalen och bland dessa ett anmärkningsvärdt stort antal från Ånge, Östavall m.fl. platser. Festplatsen med sina stora båglampor och mellan dessa spända hundratal kulörta glödlampor samt marschaller och kulörta lyktor, gaf redan på afstånd en trolsk anblick. Nere på skridskobanan hade inom kort samlats en mängd skridskoåkare, kvinnliga och manliga och så småningom tillkommo ett stort antal kostymer, af hvilka vi särskilt anteckna en röd fantasikostym – kvinnlig förstås – översållad med gyllene stjärnor och dito halfmånar, en stilfull damkostym i de svenska färgerna, en kvinnlig husarkostym o.s.v.  Äfven på den manliga sidan förekommo flera lyckade kostymer.
”Snöbergsbjörnen” med sin förare var nu äfven tillstädes och brummande, röt och ref åt sig ej så ringa kontanta bidrag till karnevalen.
Ett lustigt ekipagen tilldrog sig mycken munterhet. Det var en gumma förspänd en släde i hvilken hennes pliktförgätne hälft åkte, släpande efter sig en vagga med deras senaste arfvinge uti. Oförtrutet travade gumman banan rundt, begapad, beskrattad, men hon tog sig ej ill däraf, lika litet som hennes åkande gubbe.
Musiken utfördes omvexlande af kapellet ”Spiskroken” och Alby messingsextett. Spiskrokens prestationer på sina delvis underliga instrument och kapellmästarens säkra anförande och värdiga uppträdande lönades med applåder i mångfald. Även sextetten blef ej utan erkännande för sitt spel.
Å en särskild bana var anordnad en större rikt illuminerad slängkälke, dragen av häst behängd med glödlampor. ”Ringlinien”, som tillställningen kallades, var hela kvällen lifligt frekventerad af passagerare.
I ett tält vid banan serverades varm mjölk och kaffe och äfven här gjordes goda affärer, ty kölden blef ganska bister framemot kvällen.
Den i alla afseenden lyckade karnevalen, som länder de oförtrutna arrangörerna till all heder, var mycket talrikt besökt – inemot 1.000-talet förmoda vi – och torde därför lämna en god behållning , som oafkortad tillfaller barnbespisningen i Alby.
Till den bäst kostymerade var utfäst ett penningpris. Detta eröfrades af hr Frans Tiderman för hans lustiga ekipage på banan. Priset återskänkte hr T. till barnbespisningens kassa.

                                                                                                                                                     Corpo

Ånge-Tidningen 6 mars 1910

Två skickliga balansaktörer i Alby på 1930-talet

Det fanns två bröder i Alby, Helmer och Pelle Englund, som var duktiga balansaktörer på 1930-talet.
Helmer, som var stor och kraftig, balanserade en lång granstör vars nedre ände var fastsatt vid Helmers bälte. Uppför stången klättrade Pelle som var liten och lätt. I toppen fanns en ögla som Pelle satte fast ena foten i. Den andra foten vilade mot stången. Där hängde han och gjorde olika konster. På bilden har han vimplar i varje hand.

En gång under träning råkade stången gå av och Pelle föll till marken och skadade sig svårt. Efter lång tid på sjukhus i Sundsvall började Pelle långsamt träna upp sig igen. Till slut kunde han utföra sina konster igen. Av skadorna ådrog sig Pelle så småningom tuberkulos och dog ung.

Felix Vikström från Parteboda gav namn åt en stråkkvartett i Michigan

Alla stannade inte kvar. Några hade drömmar som sträckte sig utanför det som var här och nu. Andra såg sig tvungna att lämna hem och släkt för ett bättre liv. Felix Vikström från Parteboda var en av dem. Han föddes 1909 och emigrerade till USA 1929. Var det arbetslöshet eller usla och dåligt betalda anställningar som låg bakom beslutet? Var det drömmar om ett annat liv? Vem vet? Han spelade fiol och hade ett stort musikintresse som han tog med sig på resan. Hemmavid lämnade han efter sig några låtar bl.a. en polkett.
I staterna gick det tydligen bra så småningom. Han hamnade i Flint, Michigan och arbetade som ”metal pattern maker” på bilfabriken Buicks utvecklingsavdelning, där han var verksam till sin pensionering 1967.
Han började tillverka stråkinstrument 1953 och blev medlem i Violin Society of America 1975. Felix var en skicklig instrumentmakare och fick flera utmärkelser för sina instrument och han tillverkade samtliga instrument till en lokal stråkkvartett, som av tacksamhet för detta kallade sig Felix Wickstrom String Quartet.
Felix dog 11 juni 1983 och efterlämnade fru men tydligen inga barn. I minnesrunan nämndes att han hade kusiner både i staterna och hemma i Ånge.

När det dracks brunn i Ensillre

C:a 3 km från väg 83 i Hallsta (skyltad från elljusspåret i höjd med ödetorpet) ligger en källa med klart, kallt och svavelberikat vatten. Källan går under benämningen Trefaldighetskällan. På trefaldighetsafton brukade förr folk samlas vid någon källa som hade rykte om sig att vara hälsobringande. Denna kraft sades vara speciellt stark vid trefaldighetsafton. Varför denna sed, knuten till trefaldighetshelgen, har uppstått är oklart. I norra Sverige tycks seden ha förekommit främst vid trefaldighetshelgen, i södra och mellersta delen av landet företrädesvis vid midsommar. Källorna smyckades med löv och vid drickningen offrades en slant i källan. I brist på slantar kunde även knappar gå an förutsatt att de kom från ens egna kläder, I annat fall skulle offret bringa olycka och ofärd. Källan blev ofta en samlingspunkt för traktens ungdomar som roade sig med lekar, dans och sång i källans närhet. I en tidningsartikel 1937 berättar Olaus Öhman att källan fram till mitten av 1800-talet var flitigt besökt av människor från angränsande landskap som hade hört talas om källans läkande kraft. Folk vistades uppe vid källan på dagarna. Inkvartering fick de i byarna runt omkring. De som bodde nära hämtade sitt vatten vid källan och drack det hemma. Vid källan var också uppfört en badanläggning av enklaste slag. Olaus Öhman beskriver den så här: "Ett litet hus var uppfört ett stycke nedanför källan. Dess tak bestod av intill varandra lagda störar med granris ovanpå. Vattnet leddes genom en ränna från källan fram till taket och de som voro inne i huset fingo dusch på detta sätt." En stuga ska ha funnits på kullen invid källan och bredvid den ett skjul som skall ha varit fullt av käppar och kryckor som lämnats av dem som blivit friska av vattnet. Vad som är saga och sägen och vad som är dagens sanning i detta kan vara svårt att avgöra. Men säkert är att källan omtalats redan 1814 i Borgsjö kyrkliga räkenskaper för fattigvården samma år. I räkenskaperna redovisas gåva för "Bröns drickning uti Ensillre hälso Brund." Sen står det var och en fritt att undersöka "vattnets mirakulösa kraft" som det heter i Povel Ramels visa om Sorglösa Brunn.

Kronolänsman Ludvig Löwenstein

Det är inte många som känner till Ludvig Löwenstein idag. Några förknippar honom kanske med den pampiga sekelskiftsvillan Tomtebo på höjden ovanför Vojen i Ånge. Ludvig Löwenstein var född i Norrköping 1860 och kom till Ånge och Borgsjö kommun som tillförordnad kronolänsman 1888 och blev ordinarie 1889. Han lät bygga Tomtebo som privatbostad för sig och sin familj som bestod av hustrun Annie f. 1867 i Sundsvall och dottern Vera Carola f. 1890. Hustruns flicknamn var Bredenberg.
Kronolänsman Löwenstein var något av polischef i Borgsjö kommun. En länsmans arbetsuppgifter omfattade allt från att ta upp skatt, driva in skulder till vanlig polisverksamhet. Han var även åklagare i vissa mål. Till sin hjälp hade han fjärdingsmän. Kronolänsmännen fick efter 1918 tjänstebeteckningen landfiskal. Han hade säkert mycket att göra i en kommun som hade en växande befolkning och många tillfälliga arbetare på järnväg och i skogen. Löwenstein har skrivit in sig i brottshistorien genom att i november1901 leda gripandet av ledaren för Delsboligan, Nils Fredrik Åkerberg.  Delsboligan, som var efterlyst för mord och ett flertal inbrott och andra brott, hade länge gäckat hälsingepolisen.
Tisdagen den 12 november 1901 uppsöktes lantbrukare Nils Nilsson i Ensillre av en främling som undrade om han kunde få hjälpa till med myrutdikning. Mannen pratade hälsingemål men uppgav att han kom från Härnösand. Han fick arbete, men bonden hade sina misstankar och berättade dem för länsman Ludvig Löwenstein i Ånge. I sällskap med fjärdingsman Gustav Larsson och landskanslist S Bergman reste länsman till Ensillre (troligen Nyänget). Den nya drängen satt och spelade kort med några andra då polismännen kom in. Utan ett ord kastade de sig över honom, och innan han riktigt hunnit fatta vad det var frågan om, hade han hand- och fotbojor på sej. Den anhållne förnekade att han hette Åkerberg. Han hette Alfred Johansson och de revolvrar och knivar, samt en mängd sedlar som anträffades i hans säng förklarade han sig ovetande om. Efter något dygn erkände han dock att han hette Åkerberg.      
Enligt muntlig tradition ska länsman och hans medhjälpare ha klätt ut sig till jägare och besökt Per Olstorpet där Åkerberg vistades, med förevändningen att få köpa kaffe. Efter kaffepausen gick man runt bordet och tog alla i hand för att tacka för kaffet. När turen kom till Åkerberg övermannades han och togs till fånga helt odramatiskt. Per Ols- torpet där gripandet skedde låg nedanför gamla E75 vid korsningen till Torringsvägen.
Av Statskalendern 1921 framgår att Löwenstein var tjänstledig från 1917 och att Erik Viktor Ångman vikarierade från 1918.  Ångman skulle senare efterträda Löwenstein på posten som landsfiskal. Ludvig var tidigt aktiv i opinionen för att Ånge skulle bli ett municipalsamhälle. Ett visst stöd för ambitionen fanns hos tjänstemän inom järnvägen. En skrivelse i ärendet lämnades till länsstyrelsen av Löwenstein1902. Försöket mynnade efter motstånd från vissa håll i intet. Frågan skulle få vänta till 1930-talet innan den lyftes igen. 
Ludvig Löwensteins namn har även bevarats till eftervärlden i en visstump ”Å du är skylle mä för fesfre” som anspelar på Löwensteins roll som indrivare av skulder. Visan sjöngs av Helga Klemming, Ånge. 

Källor:
Folkräkningen 1890 http://www2.foark.umu.se/
Svenskt porträttgalleri. XIX Bankmän, 1903
Bernhardsson, Carl Olof: Brottets krönika del I, 1954 
Sveriges statskalender 1921
Visor och vissångare i västra Medelpad. Ny utgåva 2009
Borgsjöbygden 1996

Ung spelman från Ljungaverk gjorde karriär vid filmen

På 1910-talet figurerade två unga spelmän från Borgsjö och Torp i spelmanstävlingar i Medelpad. Det var Hillevi Öberg (f. 1889 i Ö) och Fritz Anselm Eivin Lagergren (f. 1898 i Ljungaverk) De blev var och en för sig uppmärksammade för sin begåvning som spelman och violinist. I utgåvan av K P Lefflers uppteckningar finns Hillevi Öberg representerad med fyra låtar. Efter Eivin finns tyvärr inga låtar upptecknade men däremot egna kompositioner av annan art. Hillevi framträdde med sin bror Valdemar men ofta även med  Eivin Lagergren.  Om Eivin och Hillevi sägs i ett referat i Ånge-Tidningen från en spelmanstävling i Johannisberg 1910 följande:  ”Allvarlig uppmärksamhet väckte syskonen Öberg från Öh och 13-årige Lagergren från Hångsta. Den sistnämnde synes därest han kan erhålla medel till fortsatt utbildning böra blifva verklig fiolkonstnär.” Eivin fick faktiskt  så småningom möjlighet att utveckla sitt fiolspel i Tyskland mellan åren 1921 och 1923 för professor Henri Marteau. 1929-1931 anställdes han som konsertmästare vid biografen Skandia i Stockholm, en anställning som i likhet med andra biografmusikers fick ett abrupt slut när ljudfilmen kom. Från 1923 verkade Eivin som musikinspicient vid Filmstaden i Råsunda. Ibland hamnade han framför kameran i småroller som kapellmästare, violinist eller gatumusikant.  Som kompositör för filmen använde han sig av pseudonymen Fritz Ergal. I filmen Galgmannen från 1945, för att ta ett exempel, stod han för stor del av filmmusiken. Gift med Ulla Olivia Jansson. Barn:  Eivor Margareta f. 1924, Siv Gunborg  f. 1930. Han avled i Stockholm 1983.

Röda dagen (1931): Violinist och orkesterledare på Tattersall
Landskamp (1932): Violinisten på dansrestaurangen Bohême
Valborgsmässoafton (1935): Violinist på Hasselbacken
Smålänningar: Violinist i gatumusikantgäng tillsammans med Banjo-Lasse
Bara en trumpetare (1938): Violinist på Blå Bävern

Galgmannen (1945): originalmusik
Krigsmans erinran (1947): originalmusik

Bygdens historia/Ånge kommun

Vår historia handlar inte bara om de stora skeendena i samhället och om människor i beslutande ställning och höga positioner.
Historia är också din och min, våra släkters historia och närsamhällets historia. Det handlar om uppväxt, skolgång. arbetsliv, traditioner, föreningsliv, politik, personliga livsöden och mycket mer. Riktigt spännande blir det att koppla ihop ”den lilla historien” med samhällsutvecklingen i ett större perspektiv. 
Bygdens historia är en pågående studiecirkel om Ånge kommuns historia och denna blogg presenterar ett urval av de ämnen som vi behandlat och tangerat. Vi väljer att presentera vårt arbete i denna form och genom att arrangera återkommande berättarkvällar.