Vissång i västra Medelpad

Att sjunga visor tillsammans och byta visor var förr en vanlig umgängesform i hemmen, i skogskojorna, i logementen och på fäbodarna. Visor har i alla tider sjungits för att roa och trösta barnen och få dem att sova om kvällen. Visor har sjungits för att underlätta arbetet och visor har sjungits till fest, vid ungdomars lekstugor och  till och med trallats till dans om spelmän saknades.

Vissången har genom åren tagit till sig influenser från många håll och förändrats i takt med samhällsutvecklingen. I och med radions och senare  tevens införande förlorar vissången sin roll som naturlig umgängesform. Talrika bevarade handskrivna visböcker med vaxdukspärmar vittnar om en levande vistradition som idag i stort sett upphört. Ett antal småvisor finns ändå kvar i levande tradition.

En inventering av folkliga visor genomfördes under 1980-talet i västra delen av Medelpad, i Haverö, Borgsjö och Torps socknar. Arbetet genomfördes genom ett aktivt insamlande av visor, genom egna inspelningar och intervjuer samt genom inventering i centrala, regionala och lokala arkiv. Under arbetet ställdes även ett antal privata inspelningar till förfogande i inventeringsarbetet.

Det insamlade materialet representerar en rad influenser och tidslager. Huvuddelen av det insamlade vismaterialet utgörs av småvisor och andra visor som hör det gamla bondesamhället till. Till småvisorna räknas vallvisor, vaggvisor och polsktrallar. Visorna är för det mesta enstrofiga och är troligen orsaken till att de kunnat hållas i minne och föras över från generation till generation.

Den stora befolkningsökningen på landsbygden under 1800-talet skapade ett betydande skikt av egendomslösa som sögs upp av skogsindustrin, av skogsdrivningar inne i landet och av sågverksindustrin i Sundsvallstrakten. Den ökade rörligheten ledde till nya musikaliska influenser bl.a. från Värmland varifrån ett betydande antal skogsarbetare rekryterades till västra Medelpad. Etableringen av de kemisk-tekniska industrierna i Alby och Ljungaverk i slutet av 1800-talet innebar genom betydande inflyttning motsvarande influenser. Nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen introducerade också nya former för musikutövning men även en alternativ repertoar av sånger och visor.

Införandet av den obligatoriska folkskolan i mitten av 1800-talet innebar på sikt även en normering av repertoar och sångsätt.

Genom utbyggnad av stambanan och en successiv förbättring av vägnätet tillsammans med lönearbetets tydligare uppdelning av arbete och fritid ökas människors fria tid och geografiska rörlighet. De musikaliska influenserna ökar i motsvarande omfattning plus att människors fritid blir kommersiellt intressant.

En viktig spridningskälla för den folkliga visan var skillingtrycken som hade sin höjdpunkt från mitten av 1800-talet till 1920-talet. Via skillingtrycken spreds de långa sentimentala kärleksvisor vi förknippar med genren. Revykupletter och bondkomikervisor var också ett vanligt inslag i utgåvorna tillsammans med traditionella folkvisor.

Tre norrländska visor

De flesta visor i visinventeringen finns i varianter i hela landet och vissa finns även i svensk-finsk och norsk tradition. Det finns även visor med influenser från anglo-saxisk och tysk tradition. Men det finns intressant nog i inventeringen tre småvisor som av allt att döma har ett utbredningsområde begränsat till de nordligaste landskapen. Det är Lill-Pelle, Ho Maja och Piga gick uti baste.

Lill-Pelle

Lill-Pelle är den vanligaste småvisan i inventeringen. Den finns i sju varianter i materialet och flera av de intervjude kunde påminna sig ha hört visan i sin barndom. Visans innehåll har en koppling till traditionen med nattfrieri men visan som sådan har mest använts som vaggvisa. Den första varianten av visan är efter Alida Östlund som var född och uppvuxen i Haverö. Den andra varianten Lill-Pelle spring kring upptecknad efter Selina Hansson, Västerede, Borgsjö är unik för västra delen av Medelpad men finns upptecknad i Hälsingland.

Piga gick uti baste

Nedanstående visa sjöngs enligt Anders Forsgren från Korsnäset i Gimåfors då man hade barnet i knät eller i skacka som han uttryckte det. Visan finns i två varianter i inventeringen, båda från nordöstra delen av  Torps socken. Visan finns sparsamt upptecknad i de nordligaste landskapen.

Ho Maja

Den tredje visan med norrländskt utbredningsområde är Ho Maja. Visan har anknytning till fäbodtraditionen och handlar om ett får som skingrats från de övriga och återfinns väst i berget. Någon ropar till en som heter Maja om detta. Fåret känns igen på att det har ett hål baktill på örat och en skåra framtill. Av det kan fårets ägare, farmor i visan, identifieras. Visan är upptecknad efter Anders Forsgren, Korsnäset, Gimåfors. I inventeringen finns även en variant upptecknad efter Erika Frölander, Ånge som har visan i Ångermanländsk tradition.

Källor:

Svenska barnvisor och barnrim (1975) samlade och ordnade av Johan Nordlander. Facsimileutgåva med tillägg, inledning och register av Lars Furuland. Stockholm, 326 s.

Visor och vissångare i västra Medelpad (2009). Urval och kommentarer: Roland Tiger, nedteckningar: Maria Tiger. Reviderad och utökad utgåva. Utgiven av Landsarkivet i Härnösand. 214 s.