Den stora ormen i Borgsjö

För ca åttio år sedan berättade den då åttioåriga Katarina Forsberg i Gudmundsbyn, Skön den fantastiska historien om jätteormen i Borgsjö.

Det här hände när Katarina var ung och fortfarande bodde i Borgsjö. Mycket folk var samlade på gårdarna för det var slåttertider.

- Plötsligt fick vi höra skrik och tjut från grannens och till en början trodde vi att att något av barnen , som sprang och lekte vid stranden, ramlat i sjön. Men snart blev vi varse annat. Vi såg hur säden liksom plöjdes åt sidorna av ett stort odjur. Det blev liksom ett dike, där det drog fram. Diket gick rakt som ett streck så långt vi kunde se. Ett tu tre kom det rakt emot oss. Det var en orm i jätteformat. Huvudet höll det upp i jämnhöjd med sädesaxen. Det var försett med flera manar. Kroppen hade en tjocklek som en stor mjölkkanna och var en fem sex meter lång.

Vi var naturligtvis halvt ihjälskrämda, men fann en liten tröst i att odjuret passerat granngårdarna utan att anfalla någon. Dess hastighet var inte särskilt stor, ungefär bara som när man lunkar efter en väg. Vi hade därför haft god tid på oss att springa in i storstugan och slå igen dörren efter oss, men vi kom oss inte för att göra det, utan stod som fastnitade. Odjuret kom närmare och närmare och jag kunde höra mitt hjärta slå, så rädd var jag. När det var mitt för oss vände det huvudet emot oss och vi såg en smal röd tunga röra sig i det fula gapet.
Ormen stannade emellertid inte utan fortsatte på den inslagna riktningen rakt mot Borgsjön, där den gav sig ut och simmade så långt vi kunde se med huvudet högburet över vattnet. Vi såg aldrig till den senare men folk gick länge och var rädda att odjuret skulle komma upp från sjön. Och i den sjön vågade jag aldrig sedan bada. Ja, det var en orm det. Det var allt annat än de ”strumpeband” som man kan få se nu, avslutade hon sin berättelse.

Sagomonster i form av stora ormar, s.k. lindormar, har varit ganska vanligt förekommande i nordisk folktro. En form av lindorm var godvillig och kunde, trodde man, vara en förtrollad prins. Namnet har den fått genom att den ansågs övervintra i gamla lindar. Den förde tur med sig om man kunde fånga den eller beröra den.
 Den andra typen av lindorm var ondsint och farlig för människan. Den förflyttade sig genom att bita sig själv i svansen och rulla fram som ett hjul. Den godvilliga lindormen förekommer i folkvisor och medeltida hjältedikter bl.a. Odjuret i ovanstående berättelse liknar närmast en kombination av lindorm och sjöodjur.

Källa:
Artikel funnen i klippbok förd av Henning Tomasson omfattande åren 1935-1937. Ingen uppgift finns om när exakt och i vilken tidning artikeln var införd.

Borgsjö på 1940-talet.